Kärleken är fantastisk, underbar, strålande, magisk och ett rent helvete. Jag törs nästan påstå att 90 % av min bekantskapskrets har någon form av kärleksproblem, eller ska jag kalla det kärlekssjukdom. Det kan vara i form av förlorad kärlek, obesvarad kärlek eller trasig kärlek i en pågående relation. Vi lägger timmar på att diskutera detta ämne i syfte att lösa problemen, tror vi.

Jag läste någonstans att det vi förälskar oss i hos en annan person är de sidor som speglar våra egna, och som vi upplever det, positiva sidor. Alltså, älskar du att äventyra och sedan möter en annan person som också gör det upplever du detta som något bra. Eller om du är väldigt aktiv dras du gärna till andra människor som är aktiva och ser just detta som en god egenskap. Vi är nog alla bekanta med uttrycket ”lika barn leka bäst”. I andra fall kan det vara så att du kanske möter en person med en egenskap som du gärna skulle vilja utveckla i dig själv och då upplever du även detta som positivt.

Ibland resulterar detta möte i någon form av relation, kärlek eller vänskap. Vi älskar varandra och har det fantastiskt ända tills denna person börjar spegla dina dåliga sidor. För likväl som en människa kan spegla dina goda sidor kan den även spegla, alternativt framkalla, de dåliga. Och det i sin tur är inte alls lika önskvärt. Vi irriterar oss på detta och istället för att titta på dessa negativa känslor och hitta roten väljer vi att lägga problemet utanför oss och på så vis fly. ”Jag tycker han är jobbig…”, ”vilken idiot som gjorde…”, ”hon gör ingenting…” osv, och i många fall blir detta slutet på relationen.

Så varför gör vi på det här viset, vill inte alla utvecklas, läka och må bra? Min teori är att vi inte har tid att ta itu med dessa blockeringar. Samhället idag går så fort att detta något tidskrävande arbete inte får plats. Vidare tror jag att detta skrämmer oss då det kan upplevas mycket smärtsamt. En annan synvinkel är att vi inte har redskapen, vi vet inte hur vi ska gå tillväga. Vi har alltså varken tid, kunskap eller mod för att göra denna resa av fri vilja, oftast.

Trots det jag skrev ovan tycks det finnas en enorm längtan efter kärlek, eller iallafall kärleksruset. Vi vill ha kicken av en nyförälskelse men inte det minsta av problem. Vi uttrycker att vi vill ha ett förhållande, men är det egentligen det vi vill? Jag kan likna detta med relationen många har till alkohol. Vi längtar efter det där vinet som vi menar är så himla gott, detta trots att vi knappt känner smaken efter 2-3 glas. Men bakfyllan som blir en följd av denna handling är inget vi så gärna omfamnar. Då är frågan, vill vi ha vinet eller ruset? Vidare, vill vi ha relationen med allt som det innebär, eller bara kärleksruset?

Båda dessa rus kan fungera som en verklighetsflykt som får oss att må väldigt bra så länge ruset pågår, därför gör vi vad vi kan för att upprätthålla det. Problemet är bara att sättet vi missbrukar kärlek på får likväl som missbruk av alkohol konsekvenser. Konsekvenserna är det som jag tidigare nämnde förlorad kärlek, obesvarad kärlek eller trasig kärlek. Detta på grund av att vi inte vågar, kan eller hinner vända blicken inåt och läka tidigare sår. Dessa tidigare sår hindrar oss från att uppleva kärleken i sin renaste form då negativa tankebanor stör. Helt omedvetet håller vi på att förvandla det vackraste vi har till vår största fiende då inget, enligt mig, är starkare än kärleken. Detta monster som vi skapar och som vi ständigt föder sprider sig som en sjukdom igenkänd som ångest, smärta och oro. Spridningen kommer gå snabbt och okontrollerat om vi inte stannar upp och börjar ta ansvar för våra egna känslor.

Min medicin och ett av mina bästa recept för att bli fri är yoga. Yogan hjälper oss att lösa upp blockader som finns lagrade i vårt system. Den lyfter känslor till ytan och lösgör minnen. Du behöver inte vara expert på yoga för att få denna effekt, men du måste yoga. Ta gärna en liten stund varje dag. Börja morgonen med några solhälsningar, det tar inte lång tid men fungerar så välgörande. Yogan hjälper oss att hantera det förflutna så vi kan vara mer i nuet och fungera som vårt bästa kärleksfulla jag.

Är du redo för att bli ditt bästa jag? Låt inte kärleken bli vår tids nya folksjukdom.

❤

För en tid sedan åkte jag i väg på min första Vipassana meditation. Att leva i ädel tystnad under en längre period var både nyttigt och utvecklande. Jag gav mig själv både tid, utrymme och framför allt tystnaden som behövs för att verkligen lösa upp blockader jag burit med mig sedan barnsben. Jag hade innan meditationen sysslat med annan form av meditation och yogan hade varit ett redskap sedan flera år, så det vipassana gav mig var framförallt ett nytt förhållningssätt. Här och nu.

Jag har aldrig sett på mig själv som någon särskilt girig typ men under denna tystnad förstod jag vilket grepp egot hade om mig. ”Vill ha, vill ha, vill ha” var ständigt återkommande fraser. Jag vill resa, jag vill ditten, jag vill datten. Genom denna meditation och tystnad synliggjordes dessa begär men också alla motviljor. ”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte”. Alltför ofta pågick en kamp om att försöka mätta onödiga behov som i det stora hela uppstått pågrund av rädslor. Jag och till viss del samhället hade puttat mig i en riktning där grundkonceptet gick ut på att inte vara nöjd utan att hela tiden sträva efter mer eller fly.

Väl hemma hade många tankebanor sats i snurr. Vem är jag, egentligen? Och istället för att tänka ”jag vill” eller ”jag vill inte” började jag smått fundera över ”vad kan jag ge”.

När jag reser genom landet och håller kurser/utbildningar/klasser möts jag nästan alltid av sinnesstämningar som tidigare även vart en stor del av mig. Alltså människor som uttrycker sina begär om ”vill ha” eller sin motvilja ”vill inte ha”. När jag då ställer dem frågan om vad de istället kan ge ser de frågande på mig. Vad kan jag ge? Nja, säger de, hur tänker du? Jo, svarar jag. Vad kan du ge dig själv eller någon annan idag? Varpå tystnaden talar. Spontant dyker tanken på att ge materiella saker upp i våra huvuden. Pengar, kläder eller andra saker. Men det jag syftar till kostar inte pengar.

Jag uppmanar alla mina elever att fundera över vad de kan ge till sig själva. Vidare guidar jag dem att möta varje känsla som kommer med kärlek och respekt. Låt yogan bli ett redskap, en länk, som förmedlar dessa gåvor. När motviljan uppstår, titta på känslan, hur ser den ut, var befinner den sig och fundera sedan över vad du kan ge istället för vad du vill ha eller fly. Kan du ge tid, tålamod eller acceptans. Andas.

Vi bör också fundera över vad vi kan ge till våra medmänniskor eller andra liv.

Denna morgon fick jag ge. Jag gav kärlek, värme och tillit under en ledd yogaklass. I utbyte fick jag kärlek, värme och tillit. Så enkelt, så ärligt och utan begär.

Så när du vaknar i morgon, ställ dig då frågan. Vad kan jag ge?

Här är jag. Yogini, älskare, vän, mamma, lärare, musiker, sökare,  dansare och skapare. En livskonstnär med drömmar och mål, en eldsjäl med viljan att förändra och utveckla.

Livets resa, vilken gåva. Ändå tycks det ha tagit mig närmare 30 år för att inse det. I hela mitt liv har jag fångats av äventyr och kastat mig själv utför stup utan fallskärm. Med enkel biljett har jag färdats genom dalar och över vidsträckta oceaner i sökandet efter kontakten med mitt inre jag. Nu har jag hittat hem.

För några år sedan tvingades jag stanna upp. Livet satte hårt mot hårt och krävde upprättelse. Det fanns inte längre någonstans att fly utan jag tvingades vända blicken inåt för att påbörja resan till kontakten med min själ. Alla tidigare äventyr bleknar i gemförelse med den färd som jag gjort de senaste åren och den finns få kärlekar som kan mätas med den passion jag nu får uppleva. Mina känslor liksom leker tafatt och möten uppstår där sorg och lycka kan omfamna varandra och sluta fred. Jag är.

För första gången i mitt liv har jag kontakt med mitt inre barn som under 30 års tid utvecklats till en kvinna, och förälder. Jag är, vi är en familj med hörn i världens många länder som givits till mig som en gåva från mina resor. Vi är vänner som knyter band vävda av kärlek så starka att avstånden i mellan oss saknar betydelse. Tillsammans lär vi och utvecklas. Jag, mina bröder och systrar. Vi är världens föräldrar och barn som tar ansvar och omfamnar det stora i viljan av att se och leva. Trygghet.

Musiken fungerar som bokmärken i mitt livs bok. Melodislingor som spelas om och om igen för att jag alltid ska minnas. Till musiken har jag dansat mig genom livet samtidigt som jag  klätt känslor i skapandet med färg och form. I mötet med yogan kunde jag resa ännu en dimension och gavs förmågan att kunna älska på ett djupare plan. Tacksam.

Att se tillbaka och samtidigt lekfullt balansera på de byggstenar som idag är min grund får mig att inse att ingenting är omöjligt. Trots att livet många gånger mött mig med vad som i känslan upplevs som orättvisor finns det alltid ett val och en väg att gå. Jag har under många år levt mer eller mindre som ensamstående mamma och ändå lyckats nå mina mål och drömmar. Vi har tagit oss dit tillsammans jag och mina barn. Idag är jag ridlärare, lärare för grundskolans tidigare år och yogalärare. Jag får varje dag vägleda och i mötet med andra människor växa som individ. Medvetna val.

Våga tro på dig själv och var inte rädd för att vara du. Ge till andra av dina förmågor som är unika just för dig, dom behövs och är värdefulla. Våga drömma och gör dina drömmar till verklighet. Dom har skapats i dig för att du äger kraften att göra dom till verklighet. Lev.