Jag är en sökare och alltid varit det. Jag nöjer mig sällan utan suktar ofta efter mer. Det finns liksom en konstant nyfikenhet på livet och vad som komma skall, samt en längtan efter äventyr genom resor, nya möten eller den där extra magin i vardagen.

Senaste tiden har jag försökt göra mig mer medveten om vem jag är och vad jag delar med andra människor. Jag gör detta ganska mycket av egoistiska skäl, även om det såklart i förlängningen även påverkar mina medmänniskor. Men den egentliga anledningen handlar om att vi attraherar det vi sänder ut. Så alltså, vill jag ha spänning, magi, kärlek, glädje och passion är det också det jag behöver dela.

Länge höll jag tillbaka med mina energier och mitt sätt att vara. Jag fick ofta höra att jag var ”för mycket”. Och jag fattar, självklart blir det obekvämt för en del när en person kliver in i ett rum och både hörs och syns. Skrattar högt och hjärtligt, gestikulerar med hela kroppen när hon pratar vidare kanske till och med bjuder på en kram eller komplimang. Idag har jag iallafall slutat med det, alltså be om ursäkt för vem jag är. Jag älskar livet och att leva, lätta som tunga dagar. Och jag vill ha människor omkring mig som är precis som jag. Därför gör det mig inte så mycket om människor som inte pallar med mig väljer bort mig. Jag har hellre en liten men genuin tribe, än en hel jävla flock människor som vill att jag kör ett spel för gallerian.

Jag accepterar vem jag är och jag har lärt mig att älska mig själv, och jag tror tamme tusan att jag har mycket mina barn att tacka för det, samt alla barn och unga som jag mött genom mitt arbete som pedagog. Barn är så avskalade, härvarande och ärliga på ett sätt som ofta tycks gå förlorad i takt med att vi växer upp och blir vuxna. Min upplevelse är att vuxna tenderar att lägga den mesta av sin tid på att grubbla det förflutna eller planera framtiden istället för att vara i nuet. Jag antar att det är något som följs av ett ökat ansvar, men jag hävdar ändå att många skulle behöva ha fler stunder under en dag då vi checkar in under lite ”live” tid. Med det menar jag att vi borde försöka lyssna lite bättre på både oss själva och andra, uppmärksamma dofter och intryck, ta det där extra djupa andetaget, låta sig ryckas med till bra musik, njuta av god mat.. Känna livet i sig.

Fick frågan ”Hur vet man vad man vill i livet” av en vän härom dagen. Naturligtvis finns det inga självklara svar på den frågan, personligen förändras det hela tiden för mig. Sen finns det basala saker som aldrig ändras. Jag vill känna trygghet, ha ett liv fyllt med vänner och familj, uppleva glädje samt få några skopor av äventyr här och där. Målet är att jag ska kunna ligga på min dödsbädd en dag och finna frid i de val jag gjort under min resa på jorden. Förhoppningsvis kommer jag känna att jag ”levt” mitt liv och inte bara åkt med som en passagerare.

Jag tycker mig ständigt höra hur människor pratar om vikten av att leva autentiskt, men vad betyder det egentligen?

Kanske är det mer självklart för andra än vad det är för mig. För jag kan ärligt erkänna, att stå i livet med Jaget blottat är bland det svåraste jag vet. Jag tycks liksom ständigt kastas mellan ”nu har jag koll” till ”vad fan sysslar jag med”. Det är som en bergochdalbana i en rasande fart som erbjuder både fjärilar i magen och illamående. Och trots det, står jag alltid först i kön till denna helt galna karusell som kallas livet.

Ibland undrar jag om det är alla mina ”vill” som ställer till det. Men vem vore jag utan dem? Sedan parallellt med alla ”vill” finns också rädslor, obearbetade saker samt sidor som jag inte riktigt vill förlika mig med, som även de ibland ställer sig i vägen för att jag ska kunna vara/leva helt autentiskt.

I förra veckan iallafall hade jag ett samtal med en av mina elever som berättade hur hen hade blivit utsatt för hemsk situation. Jag frågade eleven om hen hade någon som hen kunde prata med om saken, typ en kurator eller psykolog och lyfte i samma anda hur viktigt det är att få hjälp och stöttning med att bearbeta trauman, rädslor och sorger. Jag såg på eleven att jag inte riktigt nådde fram, jag hade liksom inget bra argument för att förankra mitt uttalande utan hörde själv hur jag mest lät som en vuxen som sa det som förväntas sägas. Så vad hände? Jo mot slutet av samtalet samlade jag mig, rev jag ner några av mina egna murar, tog bas i mitt egna förflutna och delade det med eleven. Och nu hände det något… I eleven, vårt samtal och i vår relation.

Jag är ett av många barn som vuxit upp utan biologisk pappa. Anledningen till det är att min pappa försökte skjuta mig när jag var liten. Fattar att du troligtvis tänker något i stil med ”herre gud” när du läser det här. Helt rimligt! Och även jag har nu i vuxen ålder börjat förstå innebörden av händelsen, men som ung gjorde jag så som många andra gör, ställde mig helt utanför situationen och känslorna. Det var enklast så av många anledningar. Det i sin tur gjorde att jag som ung inte hade några problem med att berätta om händelsen, men, ju äldre jag blev kändes det som om att detta inte var något jag ville skulle vara en del av mig. Det matchade inte min självbild. Jag ville bli sedd som en stark, glad och framgångsrik kvinna. Och hur skulle jag kunna vara det med detta ”fläckiga” förflutna? Jag var livrädd för att bli identifierad som en person med trassel eller trauman. Skada och vingklippt.

Så det har tagit tid att acceptera, att förlika mig med att allt som funnits i mitt liv är en del av den jag är och har blivit. Och nej, jag tänker inte dra klyschan att jag är glad för allt som hänt för att det har gjort mig till den jag är, för det vore lögn. Jag hade så gärna plockat bort dessa delarna från mitt livspuzzel. Dock känner jag inte längre någon skam över det faktum att verkligheten är som den är, och att dölja eller förneka blir för mig att inte leva autentiskt.

Jag vet inte i skrivande stund om det gjorde någon nytta för eleven att jag delade min historia. Delade hur viktigt det varit för mig att ha någon att prata med för att bearbeta, acceptera och landa. Men jag vill tro det. I alla fall törs jag säga med säkerhet att det inte skadade eleven. Självklart finns det en risk att min roll som lärare fick sig en törn, men där behöver också jag ställa mig frågan ”vad vill jag lära ut”? Kursplanen till punkt och pricka? Eller kanske det, men också en gnutta livskunskap.

Livet är långt ifrån alla dessa glada bilder och filmer vi ständigt proppas med från sociala medier. Och jag säger inte att det är fel att sprida glädje, men mellan varven känner i alla fall jag att det grundar på ett skönt vis när vi också kan visa oss sårbara. För sådana är vi. Mänskliga. Ett köttpaket fyllt av känslor. Jag har idag också kommit så pass långt på min resa att jag är redo att visa mina skuggsidor. Dela dem och synliggöra mina gropar längs vägen. Dels för att det för mig är att leva autentiskt, ärligt, men också för att om jag kan göra någon annan människas livsresa något lättare genom att delge min, så känns det fint att göra det.

Jag har inget jag vill bevisa, iallafall inte för er. Däremot behöver jag fortsätta utmana mig själv för att utvecklas, ett ord som jag egentligen inte tycker så mycket om, utvecklas. Så knäpp egentligen. Det liksom klingar lite att vi inte duger från början. Jag gillar process bättre. Det symboliserar mer ett ständigt flöde åt alla håll. Sen tänker jag ibland att mitt liv och mina utmaningar är något jag valt, faktiskt redan innan jag klev ner i den här kroppen. Likt en bestämd plan med ett kontrakt tog jag mig an den här resan i vetskap om vilka hinder jag skulle stöta på, och jag kommer hantera dem. Allt är precis som det ska och blir som det är tänkt, utan att jag för den delen ställer mig passiv för alla val och möjligheter som erbjuds mig. Jag är kraftfull och styr den här skutan. Men jag är också hållen av en universell plan för mitt liv. I det finner jag ro.

Så då åter till frågan. Vad handlar det om att leva autentiskt? Vi kan väl konstatera att det är en stor fråga att behandla och som inte har några direkta svar. Och troligtvis är det upp till varje individ att själv avgöra huruvida denne gör det, eller ens vill det. Kortfattat innebär det för mig att leva i sanning. En sanning som såklart inte behöver delas med alla, men är vi inte villiga att se på den själva tror jag att mycket av livet går förlorat. Att det blir som att åka på autobahn med skygglappar på.