Fuck it!

”Bli lyckligare. Bli friskare. Bli smartare. Bli bäst, bättre än alla andra. Bli snabbare, rikare, sexigare, mer populär, mer produktiv, mer avundad. Bli perfekt och fantastisk och skit ut guldklimpar före frukost varje morgon medan du kysser din andra hälft och dina 2,5 barn adjö samtidigt som du tar en selfie. Flyg sedan med helikopter till ditt underbara givande arbete där du ägnar dagarna åt otroligt meningsfulla insatser som troligtvis en dag kommer rädda vår planet” (Mark Manson).

Alldeles för många människor har på tok för höga krav på sig själva som ett resultat av en tro att det är vad som krävs för att de ska känna sig lyckliga. Men visste ni att det finns ett inbyggt ”behov” i oss människor att känna skav och ångest? Det är en instinkt som fått oss människor att överleva från urminnes tider då dessa känslor skapar förmågan att hitta lösningar.

Alla mår dåligt. De som inte har barn vill ha barn, medan de som har barn ibland ifrågasätter om det var rätt beslut att skapa familj. De som har ljus hår vill ha mörkt och de med mörkt vill ha ljust. Har vi en bil vill vi ha en nyare, har vi ett ok jobb vill vi ha ett bättre, befinner vi oss i en relation funderar vi på om en relation med en annan person inte skulle vara trevligare osv. Det ligger i vår natur, även om det basala behovet av detta skav idag inte riktigt kan sammankopplas med något som fyller en funktion för vår överlevnad. Detta eftersom vi inte längre lever på savannen med de hot som fanns där.

Vi springer runt i ett ekorrhjul i jagandet efter mer. Och trots att vi får mer blir det aldrig tillräckligt. Så lösningen är alltså långt ifrån alltid att skapa förutsättningar som vi tror ska få oss att må ”bättre”, för vi blir helt enkelt aldrig helt kvitt skavet vi bär på oavsett. Ibland handlar det helt enkelt om att försöka sluta bry sig i sådant vi inte behöver lägga energi på, bara acceptera situationen och landa i att känsloläget vi befinner oss i med tid kommer förändras. Och nej, vi ska såklart inte ställa oss likgiltiga i livet. Men kanske sortera lite vilka känslor vi behöver agera på samt göra oss medvetna om att allt vi känner inte är helt relevant.

Så hur gör man det då tänker du kanske? Jag brukar ibland bara låta obehagkänslor värka ut, däremellan riktar jag fokus. Jag sätter mig en stund i stillhet för att reflektera över om känslorna är ”rimliga” eller om jag helt enkelt kan jobba för skingra dem. Ibland nyttjar jag också kraften som finns i obehaget för vinning, och då inte för att prestera mer, utan för att skapa bättre närvaro.

Och det är viktigt att inte bli likgiltig! Där tenderar vi att bli bittra, kanske till och med bli aningen anklagande. En bra bild att ha med sig är illustrationen av en gungbräda. Med lika mycket vikt på båda sidor kan du ställa dig neutral en rövig dag. För mycket på ena sidan ger full gas och vattnar känslan av att inte vara tillfredsställd, och sen är jakten igång. För mycket på andra och du hamnar i dödläge. För mig funkar det ofta bra att landa i uttrycket Björn Natthiko Lindebland myntade ” This too shall pass”. Jag tycker det är otroligt kraftfullt men samtidigt helt oladdat. Balanserat. För saker förändras hela tiden, inget kvarstår. Det som var igår kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum.

Sen menar jag att saker har en tendens att ibland ”bara lösa sig”. Situationer som mitt huvud målade upp som världsproblem för 6 månader sedan kommer jag knappt ihåg idag (kan du relatera?). Och med tanke på det, kan det så här i efterhand känns rätt onödigt att jag då mådde så dåligt över något som idag känns så banalt? Sen nej, vi kan ju inte helt kontrollera det som jag skrev ovan. Men vi kan försöka förhålla oss till det i bästa mån och ibland tänka ”Fuck it” och rycka lite på axlarna. Det har vi råd med.

Slutligen vill jag nämna att det finns studier där man tittat på hur känslor av lycka kan uppstå i samband med att vi löser problem, där resultatet visar att så är fallet. När vi lyckas lösa problem blir vi lyckliga. Men det är generellt inte resultatet vi blir lyckliga utav, utan själva lösningen. Som därför är ytterligare ett belägg för att vi inte ska vara passiva passagerare i vårt liv, och, vilket kan upplevas helt motsägelsefullt mot det jag nyss skrev ”Fuck it, gör ingenting”. Men, att inte göra något är också att göra något. Och långt ifrån alltid, men ibland, kan det vara det bästa. Där emellan behöver vi vara handlingskraftiga och faktiskt agera för att ta oss framåt. Det är den eviga balansen jag tjatar om som är så otroligt viktig.

”Du ser ut som en slampa”

Har du tänkt på hur ofta vi får höra ”du är si, du är så”, alternativt att vi själva säger ”jag är si, jag är så”. Ofta kommer detta från föreställningar som andra har om oss alternativt från händelser eller situationer som gör att vi själva placerat oss i fack/roller.

Bilden av oss själva är något som börjar formas redan från att vi är barn, men när vi föds så bara ”är” vi. Det finns ännu inget som färgat oss utan vi är då helt rena i vår essens. Med tiden kommer vi börja formas av föräldrar, kompisar, skola, olika händelser osv. Vi uppfostras från värdegrunder som finns i vår miljö och ofta tar denna uppfostran bas i andra människors principer, dåliga erfarenheter eller trauman. Tex om någon av dina föräldrar varit med om en tuff situation i livet vill de gärna skydda dig från att vara med om samma sak. De kan därför begränsa dig i deras uppfostran genom att skapa förbud eller sanningar som egentligen inte alls är relevanta för dig. Men det kan också handla om uppfattningar människor får/har utifrån sig själv som de sedan kopplar till dig. ”Du känslig (för att de själva har svårt att visa känslor), du är så rolig (för att de själva har svårt att bjuda på sig själva), vad snygg du är (för att de tycker att de är fula), du kan allt (de har låg självkänsla… ja ni börjar förstå konceptet), du är så lång, du har små bröst, du är högljudd, du är klumpig” eller ”Om du klär dig sådär kommer folk tro att du är en hora, äter du så där mycket blir du tjock, jobbar du inte hårt kommer du ingenstans i livet, lita inte på människor då blir du sårad, skaffa inte barn för tidigt, det är viktigt att ha en partner och gifta sig” osv. Successivt faller vi in i rollen som någon annan skapat åt oss. Har jag fått höra att jag är för känslig slutar jag kanske visa mina känslor för att bli omtyckt, har jag fått höra att mina kläder är för utmanande slutar klä mig som jag vill i rädsla att någon ska börja se på mig som en slampa.

Ett område där det är galet vanligt med roller, skam samt viljan att vara till lags och duga är när vi kommer till sex. Jag har själv jobbat väldigt medvetet med min sexualitet för att landa i vem jag är, vill och behöver. Men ofta stöter jag på människor som inte alls är förankrade. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket mer om det här för att det är viktigt och behövs, men är du intresserad finns massor av bra litteratur att läsa samt kurser.

Till viss del är detta formande oundvikligt. Som ung i livet kommer vi inte undan det. Bland annat så behöver vi dessa vuxna människor i kring oss för att överleva. Men så småningom blir vi själv vuxna och är inte längre beroende av att bli födda av någon annan, dock fortsätter vi ofta leva i förställningen som någon annan skapat om oss. Vi fortsätter vara till lags samt anpassa oss och på så vis kommer vi längre och längre ifrån vår sanna essens.

För att ta reda på vilka vi egentligen är behöver vi stanna upp och på något vis låta själen komma ikapp. Låta tomrummet förbli öppet för att ge oss själva en chans att läka ihop. Fortsätter vi fylla detta hål med våra egna samt andras föreställningar om vilka vi är förblir vi nickedockor åt det förflutna och andras historia. Det kan vara en ganska smärtsam process, att kapitulera inför det ovisa och lämna dörren till hjärtat vidöppen. Men här behöver vi finna tillit i att vi faktiskt ”är” något redan, att vi alltid varit något och att det finns kvar inom oss. Jag läste någonstans att det kan jämföras med en resa. Låt säga att du är på väg till London. När du står på flygplatsen har du koll på destinationen, du vet var du är på väg. Du kan ännu inte se målet men du vet att du till slut kommer komma dit. Lite så är det även att vandra på resan hem, in i själen och Jaget.

Så du kommer alltså högst troligt stöta på turbulens, stora vågor, dimma och snåriga stigar som upplevs skrämmande, men denna resa är inget du kan värja dig ifrån om du vill bli ”hel”. Visst kan du fortsätta vara en nickedocka, men priset du får betala är högt. I det valet avstår du från sann glädje, rotad tillit, trygghet och magi. Du väljer bort dig själv.

”Hej då”, varför är det så jävla svårt?

Som de flesta av er redan vet har jag och Los pappa valt att gå skilda vägar. I fallet jag står nu finns flera parametrar som gör det hela extra tufft. Dels har visioner och drömmar krossats, som de som ofta gör i skilsmässor, detta parallellt med att det finns barn med i bilden som även de bär på känslor som behöver hanteras. Jag försöker vara en god förebild genom att både inge hopp om framtiden samtidigt som jag visar mig sårbar och på så vis hoppas ge signaler om att sorg är en naturlig del av livet som vi alla upplever. Balansgången är dock svår tycker jag. Ofta önskar jag att någon bara kunde ge mig en manual samt en biljett till framtiden som på något vis kunde guida mig i om det jag gör är ”rätt” eller ”fel”. Det är tufft att vara människa och ännu svårare att vara förälder, minst sagt.

Sen det att en helt plötsligt ställs inför det faktum att jag från och med nu endast kommer få ta del av halva Los liv sliter hjärtat ur bröstet på mig. Och ja jag vet vad många säger ”se det som en möjlighet att boosta dig själv”, men på riktigt, vem fasen väljer det framför att vara med sitt barn? Men jag försöker ändå. Boosta mig själv. Det är bara så jävla svårt att göra det utan att känna skuld. Landar stundtals i en känsla att jag gör fel när jag ”roar” mig utan att hon är med. Såklart jättedumt! Jag vet ju att hon har det bra med sin pappa och att jag känner som jag gör inte kommer förändra något alls.

Men, varför är det så svårt med ”hej då”? Livet kommer inte med garantier, endast en sak vet vi med säkerhet och det är att vi alla en dag ska dö och med det kommer ett slut, ett avsked. Därför förvånas jag ibland över hur avslut i livet, även om det inte döden, som är så självklart är det jag upplever som svårast. Jag menar, alla går vi igenom dem på ett eller annat vis. Jag har såklart reflekterat en del kring detta och det finns ju naturligtvis tänkbara anledningar till varför det är som det är. En kan handla om anknytning, en annan lojalitet. Ibland har jag också tänkt att ”jag tjänar ett högre syfte” (den känns ju skönast ;)). Till exempel de gånger jag blivit kvar alltför länge på en arbetsplats jag inte trivts på för att jag inte känt mig ”redo” att gå, alternativt varit kvar för länge i en relation (kärlek eller vänskap) för att jag inte riktigt lyckats bryta. I båda fallen har jag lärt mig massor, men vill också inbilla mig att den andra parten fick ut något av mig. Så kanske är det inte bara jag som har saker att lära? Eller handlar det om att jag är lojal? Korkad? Finns ett skevt anknytningsmönster? Who knows… Troligtvis finns i iallafall en gnutta Jante i skiten också, suck!

Så separationer för mig har som sagt alltid varit svårt. Jag tycker att jag arbetat medvetet med detta nu i vuxen ålder genom terapi av olika former, meditationer och sorgebearbetningar osv, men trots det jag ställer mig just nu tveksam till om jag någonsin kommer komma till den punkten att känslomässiga avslut i olika former kommer gå mig lätt förbi.

Jag är hursom haver en person som gärna försöker se möjligheter med allt som livet levererar, så även i fallen gällande avslut och ”hej då”. Och kanske är det så att jag får just dessa utmaningar för att riktigt komma i kontakt med mina känslor så att de kan lyftas till ytan för att sedan läka. För ni vet ju hur det är, inte förrän saker blir besvärligt kan vi vara i det jobbiga och bearbeta det. Jag tror att det är omöjligt att hantera jobbiga saker i stunder när vi mår bra. Den känslomässiga kontakten som behövs går helt enkelt inte att få då.

Så jag försöker som alltid landa i tacksamhet, som är min väg hem till hjärtat och glädje varje gång. Jag tackar livet för att jag får vara en del av alltet. Tackar människor runt omkring mig som speglar mig. Tackar situationer som får mig att reflektera. Bortanför ”hej då” och eventuellt sorg finns alltid ett skifte. Något nytt kommer födas och i den transformationen växer nya tider och möjligheter fram. Så även om ”hej då” är aningen besvärligt pirrar det också nyfiket på vad som komma skall. När ett kapitel avslutats och bladet är tomt kan jag vara med och styra hur resten av livets bok ska te sig. Och en sak är då säker, där ska finnas mycket glädje.

Namaste!

Jag är troende

Det var inte alls längesedan jag pratade med en nära vän som också är yogini om ”tro”. Därefter började jag prata en man under Los fotbollsträning där ämnet också delvis handlade om ”tro”. Och ni vet hur det är, det som kommer till oss är ofta det vi behöver begrunda.

Jag har själv vigt tid för reflektion kring min egen tro eftersom jag ganska ofta i mina flöden på tex sociala medier ser hur människor postar saker som kan handla om Gud, yogans filosofi, Buddha, månen och stjärnor, Jaget osv. Så vad tror jag på?

Även jag gör ofta ceremonier kring full och nymåne. Jag sätter intentioner, släpper taget om sådant jag känner att jag behöver lämna, laddar mina kristaller samt landar i yoga och meditation som känns rätt för tillfället. Förutom det spenderar jag tid i vårt Buddhistiska tempel för timmar i Vipassana, jag pratar ofta om Universum, lever i månt och mycket efter den Ayurvediska läkekonsten som bland annat tar hänsyn till doshor, kost samt naturen. Vidare vill jag mena att jag lever relativt yogiskt överlag med min dagliga praktik som innefattar såväl asanas som ett förankrat medvetet tänk som sträcker sig över hela dagen i det mesta jag gör. Jag försöker alltså inte bara vara en god människa mot mig och andra utan tar mig ständigt tillbaka till mitt center även i mina tankar samt själ.

Men att göra är en sak, att faktiskt också ”tro” är något helt annat vill jag mena. Min teori är att ganska många människor utövar yoga, gör ceremonier osv utan att för den delen egentligen vara helt förankrad i ”tro”. Många kanske pratar om tex Universum som en högre kraft men tror de faktiskt på det? Tror de att dom intentioner de sänder ut vid full och nymåne faktiskt kommer göra skillnad? Äter dessa människor enligt rekommendationer efter dosha för att de på riktigt tror att det gör skillnad, eller görs allt detta för att en har ”hört” att det ska vara bra? Alternativt någon annan anledning.

För mig har ”tro” blivit allt viktigare med åren. Den finns med mig som något fundamentalt jag alltid bär med mig. Jag lever inte alltid ”by the book” (vad det nu är…), långt ifrån. Men alltid när jag stöter på motstånd i livet så landar jag tryggt i min praktik och tro. Jag vet nu att det är enda vägen hem för mig. Det finns inte längre någon annan människa som kan ”rädda” mig, utan tron på något större än mig själv, meditation, rätt kost och en harmoni med naturen är det som läker varje gång. Universum.

När det kommer till min tro har jag behövt utforska och testa mig fram. Jag menar att du kan inte läsa dig till att bli en grundad Yogi eller meditatör. Du kan inte heller bara läsa om Ayurveda eller Buddhas lära för att förstå vad det handlar om på djupet. Du måste praktisera och i takt med att praktiken pågår föds olika sanningar, dina sanningar. Och detta är något som tar tid. Inte veckor eller månader utan år, och det gäller att ha tålamod för vidare att lära sig älska resan i med och motgång. Landa i acceptans och tålamod. Personligen inser jag att ju mer jag lära mig ju mer okunnig och ödmjuk blir jag, men det rubbar inte min tro, den snarare förstärks.

Så nog tror jag, absolut! Jag tror på något större än mig, och jag vet att med min tro är jag alltid hållen.

Vad innebär ”tro” för dig? Skriv gärna en kommentar om du vill ❤