Som de flesta av er redan vet har jag och Los pappa valt att gå skilda vägar. I fallet jag står nu finns flera parametrar som gör det hela extra tufft. Dels har visioner och drömmar krossats, som de som ofta gör i skilsmässor, detta parallellt med att det finns barn med i bilden som även de bär på känslor som behöver hanteras. Jag försöker vara en god förebild genom att både inge hopp om framtiden samtidigt som jag visar mig sårbar och på så vis hoppas ge signaler om att sorg är en naturlig del av livet som vi alla upplever. Balansgången är dock svår tycker jag. Ofta önskar jag att någon bara kunde ge mig en manual samt en biljett till framtiden som på något vis kunde guida mig i om det jag gör är ”rätt” eller ”fel”. Det är tufft att vara människa och ännu svårare att vara förälder, minst sagt.

Sen det att en helt plötsligt ställs inför det faktum att jag från och med nu endast kommer få ta del av halva Los liv sliter hjärtat ur bröstet på mig. Och ja jag vet vad många säger ”se det som en möjlighet att boosta dig själv”, men på riktigt, vem fasen väljer det framför att vara med sitt barn? Men jag försöker ändå. Boosta mig själv. Det är bara så jävla svårt att göra det utan att känna skuld. Landar stundtals i en känsla att jag gör fel när jag ”roar” mig utan att hon är med. Såklart jättedumt! Jag vet ju att hon har det bra med sin pappa och att jag känner som jag gör inte kommer förändra något alls.

Men, varför är det så svårt med ”hej då”? Livet kommer inte med garantier, endast en sak vet vi med säkerhet och det är att vi alla en dag ska dö och med det kommer ett slut, ett avsked. Därför förvånas jag ibland över hur avslut i livet, även om det inte döden, som är så självklart är det jag upplever som svårast. Jag menar, alla går vi igenom dem på ett eller annat vis. Jag har såklart reflekterat en del kring detta och det finns ju naturligtvis tänkbara anledningar till varför det är som det är. En kan handla om anknytning, en annan lojalitet. Ibland har jag också tänkt att ”jag tjänar ett högre syfte” (den känns ju skönast ;)). Till exempel de gånger jag blivit kvar alltför länge på en arbetsplats jag inte trivts på för att jag inte känt mig ”redo” att gå, alternativt varit kvar för länge i en relation (kärlek eller vänskap) för att jag inte riktigt lyckats bryta. I båda fallen har jag lärt mig massor, men vill också inbilla mig att den andra parten fick ut något av mig. Så kanske är det inte bara jag som har saker att lära? Eller handlar det om att jag är lojal? Korkad? Finns ett skevt anknytningsmönster? Who knows… Troligtvis finns i iallafall en gnutta Jante i skiten också, suck!

Så separationer för mig har som sagt alltid varit svårt. Jag tycker att jag arbetat medvetet med detta nu i vuxen ålder genom terapi av olika former, meditationer och sorgebearbetningar osv, men trots det jag ställer mig just nu tveksam till om jag någonsin kommer komma till den punkten att känslomässiga avslut i olika former kommer gå mig lätt förbi.

Jag är hursom haver en person som gärna försöker se möjligheter med allt som livet levererar, så även i fallen gällande avslut och ”hej då”. Och kanske är det så att jag får just dessa utmaningar för att riktigt komma i kontakt med mina känslor så att de kan lyftas till ytan för att sedan läka. För ni vet ju hur det är, inte förrän saker blir besvärligt kan vi vara i det jobbiga och bearbeta det. Jag tror att det är omöjligt att hantera jobbiga saker i stunder när vi mår bra. Den känslomässiga kontakten som behövs går helt enkelt inte att få då.

Så jag försöker som alltid landa i tacksamhet, som är min väg hem till hjärtat och glädje varje gång. Jag tackar livet för att jag får vara en del av alltet. Tackar människor runt omkring mig som speglar mig. Tackar situationer som får mig att reflektera. Bortanför ”hej då” och eventuellt sorg finns alltid ett skifte. Något nytt kommer födas och i den transformationen växer nya tider och möjligheter fram. Så även om ”hej då” är aningen besvärligt pirrar det också nyfiket på vad som komma skall. När ett kapitel avslutats och bladet är tomt kan jag vara med och styra hur resten av livets bok ska te sig. Och en sak är då säker, där ska finnas mycket glädje.

Namaste!