Har du tänkt på hur ofta vi får höra ”du är si, du är så”, alternativt att vi själva säger ”jag är si, jag är så”. Ofta kommer detta från föreställningar som andra har om oss alternativt från händelser eller situationer som gör att vi själva placerat oss i fack/roller.

Bilden av oss själva är något som börjar formas redan från att vi är barn, men när vi föds så bara ”är” vi. Det finns ännu inget som färgat oss utan vi är då helt rena i vår essens. Med tiden kommer vi börja formas av föräldrar, kompisar, skola, olika händelser osv. Vi uppfostras från värdegrunder som finns i vår miljö och ofta tar denna uppfostran bas i andra människors principer, dåliga erfarenheter eller trauman. Tex om någon av dina föräldrar varit med om en tuff situation i livet vill de gärna skydda dig från att vara med om samma sak. De kan därför begränsa dig i deras uppfostran genom att skapa förbud eller sanningar som egentligen inte alls är relevanta för dig. Men det kan också handla om uppfattningar människor får/har utifrån sig själv som de sedan kopplar till dig. ”Du känslig (för att de själva har svårt att visa känslor), du är så rolig (för att de själva har svårt att bjuda på sig själva), vad snygg du är (för att de tycker att de är fula), du kan allt (de har låg självkänsla… ja ni börjar förstå konceptet), du är så lång, du har små bröst, du är högljudd, du är klumpig” eller ”Om du klär dig sådär kommer folk tro att du är en hora, äter du så där mycket blir du tjock, jobbar du inte hårt kommer du ingenstans i livet, lita inte på människor då blir du sårad, skaffa inte barn för tidigt, det är viktigt att ha en partner och gifta sig” osv. Successivt faller vi in i rollen som någon annan skapat åt oss. Har jag fått höra att jag är för känslig slutar jag kanske visa mina känslor för att bli omtyckt, har jag fått höra att mina kläder är för utmanande slutar klä mig som jag vill i rädsla att någon ska börja se på mig som en slampa.

Ett område där det är galet vanligt med roller, skam samt viljan att vara till lags och duga är när vi kommer till sex. Jag har själv jobbat väldigt medvetet med min sexualitet för att landa i vem jag är, vill och behöver. Men ofta stöter jag på människor som inte alls är förankrade. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket mer om det här för att det är viktigt och behövs, men är du intresserad finns massor av bra litteratur att läsa samt kurser.

Till viss del är detta formande oundvikligt. Som ung i livet kommer vi inte undan det. Bland annat så behöver vi dessa vuxna människor i kring oss för att överleva. Men så småningom blir vi själv vuxna och är inte längre beroende av att bli födda av någon annan, dock fortsätter vi ofta leva i förställningen som någon annan skapat om oss. Vi fortsätter vara till lags samt anpassa oss och på så vis kommer vi längre och längre ifrån vår sanna essens.

För att ta reda på vilka vi egentligen är behöver vi stanna upp och på något vis låta själen komma ikapp. Låta tomrummet förbli öppet för att ge oss själva en chans att läka ihop. Fortsätter vi fylla detta hål med våra egna samt andras föreställningar om vilka vi är förblir vi nickedockor åt det förflutna och andras historia. Det kan vara en ganska smärtsam process, att kapitulera inför det ovisa och lämna dörren till hjärtat vidöppen. Men här behöver vi finna tillit i att vi faktiskt ”är” något redan, att vi alltid varit något och att det finns kvar inom oss. Jag läste någonstans att det kan jämföras med en resa. Låt säga att du är på väg till London. När du står på flygplatsen har du koll på destinationen, du vet var du är på väg. Du kan ännu inte se målet men du vet att du till slut kommer komma dit. Lite så är det även att vandra på resan hem, in i själen och Jaget.

Så du kommer alltså högst troligt stöta på turbulens, stora vågor, dimma och snåriga stigar som upplevs skrämmande, men denna resa är inget du kan värja dig ifrån om du vill bli ”hel”. Visst kan du fortsätta vara en nickedocka, men priset du får betala är högt. I det valet avstår du från sann glädje, rotad tillit, trygghet och magi. Du väljer bort dig själv.