Visst har väl du också befunnit dig i livet med känslan av att allt liksom flödar i symbios med dig. Jag är ganska ofta där, faktiskt, mycket av den anledningen att jag ser till att SKAPA ”flow” i mitt liv. Jag står sällan handfallen och lämnar över saker åt slumpen utan dirigerar min tillvaro åt det håll jag vill. Jag är strategiskt smart och jobbar jävligt genomtänkt när det kommer till hur jag verkar i livet, men visst, en del ”tur” och att ”vara på rätt plats vid rätt tillfälle” spelar också in.

Men vad händer efter detta flow då? För mig finns sällan gråzoner, jag är liksom inte den typen och kommer nog aldrig bli den hur mycket jag än försöker. Det innebär att jag tenderar går från flow till overflow, eller åtminstone känns det så. Dock sker detta endast då flow byggts upp av speed och inte fina energier. Så vad innebär det, tänker du såklart.

Jo, jag är periodvis en ganska högintensiv person. Jag gillar fart och fläkt, är entreprenör ut i fingertopparna, älskar att skapa och integrera, att få bollar i rullning. Men, det finns två olika känslolägen för mig i detta görande. Det ena är att jag står grundad, jag gör saker med glädje och en bas av lätthet. Det andra är när jag liksom pressar igenom saker med kraft och har en snudd på osund speed som drivmedel. Jag antar att man behöver ha upplevt det jag försöker beskriva för att man riktigt ska förstå, men utan att ha gjort det tror jag ändå att du kan inse att det första sättet är hållbart, det andra inte lika mycket.

Det som händer när jag rest för mycket med speed som motor är att jag blir trött. Med åren har jag lärt mig att känna igen signalerna när detta sker INNAN jag kraschar, oftast. En god vän som upplever detta på samma vis som mig liknade situationen med en racerbil som kör i 300 km/h. Med speed som bränsle funkar det inte riktigt parera i kurvorna men med fina energier som drivmedel lyckas en hålla sig kvar på vägen ända fram till mål.

På slutet har jag befunnit mig i ett otroligt flöde, men olikt tidigare har jag denna gång hämtat fart från både goda energier OCH speed. Det har också gjort det svårt för mig att sortera då jag stundtals känt att jag har full kontroll och däremellan upplevt att jag behöver bromsa.

Japp, det slutade med en krasch. Ingen allvarlig egentligen, men jag kom inte heller helt oskadad ur. Kroppsligt känns det ok men själen fick sig en käftsmäll, mest för att jag blir besviken på mig själv när jag ”misslyckas”. Och nej, jag vet att jag inte gjorde det så spar dina ”kloka” ord, men känslan blir ändå så. Jag är så pass grundad idag att jag otroligt sällan hamnar i overflow så när jag väl gör det blir jag liksom lite irriterad på mig själv. Hur som helst, detta overflow gav uttryck i aggressioner. Jag har varit så jävla arg de senaste dagarna så gud vet vad. Skällt på alla i min närhet och snudd på bett folk dra åt helvete. Kanske var det också topplocket av undanrycka känslor från skilsmässan som small av, något oklart. Dock är det väl inte helt ok att rikta sin ilska mot andra människor, även om det var riktigt skönt att få utlopp för skiten.

Men det går över, som alltid. En får samla ihop sig och ta nya tag. Landa i att det som känns svårt ofta upplevs som svårt för att vi haft en ide om att det ska vara lätt. Det finns nästan alltid en mening med det som händer och jag har tillit i att allt blir som det ska. Livet ger och tar. Vissa saker kan vi inte påverka och gentemot det får man landa i acceptans och någon form av neutral-land. Där vi kan göra skillnad har vi alltid ett val att göra det.

Må hända att mitt träd blev av med några grenar i den här stormen, men kanske var det också just de grenarna som behövde ryka för att inte hela stammen skulle falla? Rötterna känns i slutändan stabila och jag landar som vanligt i tacksamhet. Tacksamhet för att finnas och leva.

Har du upplevt ”overflow” någon gång?