Så talande vissa saker blir ibland.När vi lyfter på slöjan o faktiskt vågar titta på verkligheten, så som den ”också” ter sig.

Som jagade rusar vi genom livet. Men varför?

Filosofen Søren Kierkegaard menad att någon gång förr eller senare vaknar vi alla upp o tänker, var det här allt? Är inte livet mer än det här?

Jag vet inte om jag någonsin känt så, men visst, nu när jag lever på andra sidan halva mitt liv har jag ändå tänk: Vad mer vill jag göra?

Jag har länge i mitt liv varit i ett stadie där jag ”upplever” saker. Jag har tagit del av mycket, smakat o känt både fysiskt o psykiskt. Stunder som har varit fina, andra tillfällen rent av fruktansvärda. Som en förlängning av mina upplevelser har längtan efter mer väckts, alternativ har rädslor fått mig att bygga starka försvar. Kortfattat kan man säga att ytterligheter har spelat mot varandra. Men kontexten är väl att jag befunnit mig i ett konstant sökande.

Parallellt med det började jag lite smått att utforska. För ja precis, jag gör skillnad på att söka o utforska. Sökande för mig handlar om en ständig rörelse medan utforskande har ett annat förhållande som kräver mer stillhet. I mitt utforskande har jag börjat ställa frågor om varför vissa saker gör så förbannat ont bland annat. Och faktum är att i månt o mycket kom behoven från samma källa. Längtan efter läkning.

Jag är fortfarande där, i mitt utforskande. Och för första gången någonsin är jag redo att läka, kanske helt. För det här med läkning är så otroligt komplext förstår jag nu. Skam, ansvar, arv mm behöver förstås för att sedan kunna frigöra knutar o blockader i kroppen och själen. Vissa resor behöver jag göra helt ensam, medan andra väcks till liv i möten med andra människor. 

Så här är jag nu, i ett djupt utforskande. Samtidigt som jag mer eller mindre helt kapitulerat för att ge plats för något nytt. Eller ja, egentligen inte. För det jag gör är ju att skapa utrymme för vad som är mitt ”egentliga” jag. Essensen av Emelie. Typ. Och den delen vill jag mena förbinds med något andligt.

Jag upplever också att vi är många som delar samma resa just nu. Kanske finns det något större Universellt som påverkar detta, eller är det helt enkelt så att många av oss befinner oss på slutet av vår resa här, detta jordeliv. Alltså, att halva livet passerat, den andra halvan återstår. Vilket gör att förmågan att landa o se bortom den uppenbara blir mer tillgänglig.

Förundran som länge varit en form av drog för mig har nu fått en djupare betydelse. I mitt sökandestadie var jag nöjd att bara känna känslan av det som förundran väckte i mig. Idag vill jag också förstå den känslan för att sedan också bli/ansluta mig till känslan, eller snarare energin.

Har du några tankar kring det här kommentera gärna. Skriv gärna också om du har något särskilt ämne du vill att jag berör framöver.