Livet är som att hissa segel på en båt som vi alla vet kommer sjunka en dag.

När vi föds tillhandahålls vi en dold läroplan som vi sedan navigerar utefter. Vi kan därför aldrig riktigt veta var vi är påväg, när vi vandrar på själens stegvisa färd. Labyrintiska strömmar gör att vi tappar kontrollen över händelseförloppet, men ändå står vi där tappra och ger oss av. Ut i livet.

Det verkar vidare som att vi alla har en gemensam längtan efter mening. Vad denna mening egentligen handlar om har nog ingen direkta svar på. Kanske är mening olika för alla. Men gemensamt tycks den vara bränsle som vi slänger på elden när vi medvetet eller omedvetet söker inåt.

Livet forsar fram som en flod. Ständigt i flöde formar det sig efter hinder vi möter längs vägen med en evig längtan efter havet. Något större. Men tror vi att livet blir lugnare där vore det som att lyssna på en saga berättad av en dåre. För havet är djup, minst lika oförutsägbart och fullt av rörelse. Även där finns mörker, behov av att samexistera med storheten och vikten av att ibland slappna av och släppa taget för att ta oss upp till ytan och att hämta luft.

Vi lever i det omedelbara och försöker svara på själens frågor som aldrig är förutsägbara. Att möta världen är att våga möta sig själv. I sagan berättas det om hur vi förr slogs mot drakar och troll, till skillnad från hur den moderna pilgrimen fightas mot jobbiga chefer, sjukdomar, kärleksproblem osv. Allt formas och omformas, men livet fortgår.

Så här är vi. 

På oändliga avstånd från oss själva, eller inget avstånd alls. Rum för tillit töms, hjärtslag drar sig tillbaka. Om vart annat blir vi främlingar för oss själva och glömmer bort att vi är inte vad vi omfattar, utan vad vi utesluter.

Sen till slut står vi där, då det dags att säga adjö till första halvan av livet och välkomna den andra. Kroppen har åldrats men i tankarna är vi på något vis tidlösa. Tankarna, som tar sån oändlig plats i vår tillvaro. De som vi försöker skapa begriplighet genom, detta trots att vi innerst inne vet att livets sanningar aldrig kan förstås genom ord.

En text som träffade mig hårt häromdagen är: När vi börjar betrakta formen som form och inte vad den representerar. Då kan mellanrummen mellan formerna befria intellektet från bundenhet o begränsningar.

Känn gärna lite på den och fundera över vad den texten säger dig.

Jag avslutar detta skrivande men några sista tankar. Tankar och vetskapen om att på vägen jag vandrar har tusentals människor gått före mig. Det betryggar mig att få ta del av tidigare själars analyser genom berättelser och upplevelser. Därför bär jag inte själv ansvaret för upptäckter som eventuellt blir avgörande.

Därför, tack!

Tack till alla modiga äventyrare som inte räds livet. Tack för att ni delar former som träffar mig djupt i hjärtat.

Det finns många jag borde referera till i texten ovan. Men ingen nämnd, ingen glömd. Jag älskar hursomhelst att bada i de ord ni så väl formulerar.