Livet är som att hissa segel på en båt som vi alla vet kommer sjunka en dag.

När vi föds tillhandahålls vi en dold läroplan som vi sedan navigerar utefter. Vi kan därför aldrig riktigt veta var vi är påväg, när vi vandrar på själens stegvisa färd. Labyrintiska strömmar gör att vi tappar kontrollen över händelseförloppet, men ändå står vi där tappra och ger oss av. Ut i livet.

Det verkar vidare som att vi alla har en gemensam längtan efter mening. Vad denna mening egentligen handlar om har nog ingen direkta svar på. Kanske är mening olika för alla. Men gemensamt tycks den vara bränsle som vi slänger på elden när vi medvetet eller omedvetet söker inåt.

Livet forsar fram som en flod. Ständigt i flöde formar det sig efter hinder vi möter längs vägen med en evig längtan efter havet. Något större. Men tror vi att livet blir lugnare där vore det som att lyssna på en saga berättad av en dåre. För havet är djup, minst lika oförutsägbart och fullt av rörelse. Även där finns mörker, behov av att samexistera med storheten och vikten av att ibland slappna av och släppa taget för att ta oss upp till ytan och att hämta luft.

Vi lever i det omedelbara och försöker svara på själens frågor som aldrig är förutsägbara. Att möta världen är att våga möta sig själv. I sagan berättas det om hur vi förr slogs mot drakar och troll, till skillnad från hur den moderna pilgrimen fightas mot jobbiga chefer, sjukdomar, kärleksproblem osv. Allt formas och omformas, men livet fortgår.

Så här är vi. 

På oändliga avstånd från oss själva, eller inget avstånd alls. Rum för tillit töms, hjärtslag drar sig tillbaka. Om vart annat blir vi främlingar för oss själva och glömmer bort att vi är inte vad vi omfattar, utan vad vi utesluter.

Sen till slut står vi där, då det dags att säga adjö till första halvan av livet och välkomna den andra. Kroppen har åldrats men i tankarna är vi på något vis tidlösa. Tankarna, som tar sån oändlig plats i vår tillvaro. De som vi försöker skapa begriplighet genom, detta trots att vi innerst inne vet att livets sanningar aldrig kan förstås genom ord.

En text som träffade mig hårt häromdagen är: När vi börjar betrakta formen som form och inte vad den representerar. Då kan mellanrummen mellan formerna befria intellektet från bundenhet o begränsningar.

Känn gärna lite på den och fundera över vad den texten säger dig.

Jag avslutar detta skrivande men några sista tankar. Tankar och vetskapen om att på vägen jag vandrar har tusentals människor gått före mig. Det betryggar mig att få ta del av tidigare själars analyser genom berättelser och upplevelser. Därför bär jag inte själv ansvaret för upptäckter som eventuellt blir avgörande.

Därför, tack!

Tack till alla modiga äventyrare som inte räds livet. Tack för att ni delar former som träffar mig djupt i hjärtat.

Det finns många jag borde referera till i texten ovan. Men ingen nämnd, ingen glömd. Jag älskar hursomhelst att bada i de ord ni så väl formulerar.

Så talande vissa saker blir ibland.När vi lyfter på slöjan o faktiskt vågar titta på verkligheten, så som den ”också” ter sig.

Som jagade rusar vi genom livet. Men varför?

Filosofen Søren Kierkegaard menad att någon gång förr eller senare vaknar vi alla upp o tänker, var det här allt? Är inte livet mer än det här?

Jag vet inte om jag någonsin känt så, men visst, nu när jag lever på andra sidan halva mitt liv har jag ändå tänk: Vad mer vill jag göra?

Jag har länge i mitt liv varit i ett stadie där jag ”upplever” saker. Jag har tagit del av mycket, smakat o känt både fysiskt o psykiskt. Stunder som har varit fina, andra tillfällen rent av fruktansvärda. Som en förlängning av mina upplevelser har längtan efter mer väckts, alternativ har rädslor fått mig att bygga starka försvar. Kortfattat kan man säga att ytterligheter har spelat mot varandra. Men kontexten är väl att jag befunnit mig i ett konstant sökande.

Parallellt med det började jag lite smått att utforska. För ja precis, jag gör skillnad på att söka o utforska. Sökande för mig handlar om en ständig rörelse medan utforskande har ett annat förhållande som kräver mer stillhet. I mitt utforskande har jag börjat ställa frågor om varför vissa saker gör så förbannat ont bland annat. Och faktum är att i månt o mycket kom behoven från samma källa. Längtan efter läkning.

Jag är fortfarande där, i mitt utforskande. Och för första gången någonsin är jag redo att läka, kanske helt. För det här med läkning är så otroligt komplext förstår jag nu. Skam, ansvar, arv mm behöver förstås för att sedan kunna frigöra knutar o blockader i kroppen och själen. Vissa resor behöver jag göra helt ensam, medan andra väcks till liv i möten med andra människor. 

Så här är jag nu, i ett djupt utforskande. Samtidigt som jag mer eller mindre helt kapitulerat för att ge plats för något nytt. Eller ja, egentligen inte. För det jag gör är ju att skapa utrymme för vad som är mitt ”egentliga” jag. Essensen av Emelie. Typ. Och den delen vill jag mena förbinds med något andligt.

Jag upplever också att vi är många som delar samma resa just nu. Kanske finns det något större Universellt som påverkar detta, eller är det helt enkelt så att många av oss befinner oss på slutet av vår resa här, detta jordeliv. Alltså, att halva livet passerat, den andra halvan återstår. Vilket gör att förmågan att landa o se bortom den uppenbara blir mer tillgänglig.

Förundran som länge varit en form av drog för mig har nu fått en djupare betydelse. I mitt sökandestadie var jag nöjd att bara känna känslan av det som förundran väckte i mig. Idag vill jag också förstå den känslan för att sedan också bli/ansluta mig till känslan, eller snarare energin.

Har du några tankar kring det här kommentera gärna. Skriv gärna också om du har något särskilt ämne du vill att jag berör framöver.

Visst har väl du också befunnit dig i livet med känslan av att allt liksom flödar i symbios med dig. Jag är ganska ofta där, faktiskt, mycket av den anledningen att jag ser till att SKAPA ”flow” i mitt liv. Jag står sällan handfallen och lämnar över saker åt slumpen utan dirigerar min tillvaro åt det håll jag vill. Jag är strategiskt smart och jobbar jävligt genomtänkt när det kommer till hur jag verkar i livet, men visst, en del ”tur” och att ”vara på rätt plats vid rätt tillfälle” spelar också in.

Men vad händer efter detta flow då? För mig finns sällan gråzoner, jag är liksom inte den typen och kommer nog aldrig bli den hur mycket jag än försöker. Det innebär att jag tenderar går från flow till overflow, eller åtminstone känns det så. Dock sker detta endast då flow byggts upp av speed och inte fina energier. Så vad innebär det, tänker du såklart.

Jo, jag är periodvis en ganska högintensiv person. Jag gillar fart och fläkt, är entreprenör ut i fingertopparna, älskar att skapa och integrera, att få bollar i rullning. Men, det finns två olika känslolägen för mig i detta görande. Det ena är att jag står grundad, jag gör saker med glädje och en bas av lätthet. Det andra är när jag liksom pressar igenom saker med kraft och har en snudd på osund speed som drivmedel. Jag antar att man behöver ha upplevt det jag försöker beskriva för att man riktigt ska förstå, men utan att ha gjort det tror jag ändå att du kan inse att det första sättet är hållbart, det andra inte lika mycket.

Det som händer när jag rest för mycket med speed som motor är att jag blir trött. Med åren har jag lärt mig att känna igen signalerna när detta sker INNAN jag kraschar, oftast. En god vän som upplever detta på samma vis som mig liknade situationen med en racerbil som kör i 300 km/h. Med speed som bränsle funkar det inte riktigt parera i kurvorna men med fina energier som drivmedel lyckas en hålla sig kvar på vägen ända fram till mål.

På slutet har jag befunnit mig i ett otroligt flöde, men olikt tidigare har jag denna gång hämtat fart från både goda energier OCH speed. Det har också gjort det svårt för mig att sortera då jag stundtals känt att jag har full kontroll och däremellan upplevt att jag behöver bromsa.

Japp, det slutade med en krasch. Ingen allvarlig egentligen, men jag kom inte heller helt oskadad ur. Kroppsligt känns det ok men själen fick sig en käftsmäll, mest för att jag blir besviken på mig själv när jag ”misslyckas”. Och nej, jag vet att jag inte gjorde det så spar dina ”kloka” ord, men känslan blir ändå så. Jag är så pass grundad idag att jag otroligt sällan hamnar i overflow så när jag väl gör det blir jag liksom lite irriterad på mig själv. Hur som helst, detta overflow gav uttryck i aggressioner. Jag har varit så jävla arg de senaste dagarna så gud vet vad. Skällt på alla i min närhet och snudd på bett folk dra åt helvete. Kanske var det också topplocket av undanrycka känslor från skilsmässan som small av, något oklart. Dock är det väl inte helt ok att rikta sin ilska mot andra människor, även om det var riktigt skönt att få utlopp för skiten.

Men det går över, som alltid. En får samla ihop sig och ta nya tag. Landa i att det som känns svårt ofta upplevs som svårt för att vi haft en ide om att det ska vara lätt. Det finns nästan alltid en mening med det som händer och jag har tillit i att allt blir som det ska. Livet ger och tar. Vissa saker kan vi inte påverka och gentemot det får man landa i acceptans och någon form av neutral-land. Där vi kan göra skillnad har vi alltid ett val att göra det.

Må hända att mitt träd blev av med några grenar i den här stormen, men kanske var det också just de grenarna som behövde ryka för att inte hela stammen skulle falla? Rötterna känns i slutändan stabila och jag landar som vanligt i tacksamhet. Tacksamhet för att finnas och leva.

Har du upplevt ”overflow” någon gång?

”Bli lyckligare. Bli friskare. Bli smartare. Bli bäst, bättre än alla andra. Bli snabbare, rikare, sexigare, mer populär, mer produktiv, mer avundad. Bli perfekt och fantastisk och skit ut guldklimpar före frukost varje morgon medan du kysser din andra hälft och dina 2,5 barn adjö samtidigt som du tar en selfie. Flyg sedan med helikopter till ditt underbara givande arbete där du ägnar dagarna åt otroligt meningsfulla insatser som troligtvis en dag kommer rädda vår planet” (Mark Manson).

Alldeles för många människor har på tok för höga krav på sig själva som ett resultat av en tro att det är vad som krävs för att de ska känna sig lyckliga. Men visste ni att det finns ett inbyggt ”behov” i oss människor att känna skav och ångest? Det är en instinkt som fått oss människor att överleva från urminnes tider då dessa känslor skapar förmågan att hitta lösningar.

Alla mår dåligt. De som inte har barn vill ha barn, medan de som har barn ibland ifrågasätter om det var rätt beslut att skapa familj. De som har ljus hår vill ha mörkt och de med mörkt vill ha ljust. Har vi en bil vill vi ha en nyare, har vi ett ok jobb vill vi ha ett bättre, befinner vi oss i en relation funderar vi på om en relation med en annan person inte skulle vara trevligare osv. Det ligger i vår natur, även om det basala behovet av detta skav idag inte riktigt kan sammankopplas med något som fyller en funktion för vår överlevnad. Detta eftersom vi inte längre lever på savannen med de hot som fanns där.

Vi springer runt i ett ekorrhjul i jagandet efter mer. Och trots att vi får mer blir det aldrig tillräckligt. Så lösningen är alltså långt ifrån alltid att skapa förutsättningar som vi tror ska få oss att må ”bättre”, för vi blir helt enkelt aldrig helt kvitt skavet vi bär på oavsett. Ibland handlar det helt enkelt om att försöka sluta bry sig i sådant vi inte behöver lägga energi på, bara acceptera situationen och landa i att känsloläget vi befinner oss i med tid kommer förändras. Och nej, vi ska såklart inte ställa oss likgiltiga i livet. Men kanske sortera lite vilka känslor vi behöver agera på samt göra oss medvetna om att allt vi känner inte är helt relevant.

Så hur gör man det då tänker du kanske? Jag brukar ibland bara låta obehagkänslor värka ut, däremellan riktar jag fokus. Jag sätter mig en stund i stillhet för att reflektera över om känslorna är ”rimliga” eller om jag helt enkelt kan jobba för skingra dem. Ibland nyttjar jag också kraften som finns i obehaget för vinning, och då inte för att prestera mer, utan för att skapa bättre närvaro.

Och det är viktigt att inte bli likgiltig! Där tenderar vi att bli bittra, kanske till och med bli aningen anklagande. En bra bild att ha med sig är illustrationen av en gungbräda. Med lika mycket vikt på båda sidor kan du ställa dig neutral en rövig dag. För mycket på ena sidan ger full gas och vattnar känslan av att inte vara tillfredsställd, och sen är jakten igång. För mycket på andra och du hamnar i dödläge. För mig funkar det ofta bra att landa i uttrycket Björn Natthiko Lindebland myntade ” This too shall pass”. Jag tycker det är otroligt kraftfullt men samtidigt helt oladdat. Balanserat. För saker förändras hela tiden, inget kvarstår. Det som var igår kommer aldrig tillbaka. Det är ett faktum.

Sen menar jag att saker har en tendens att ibland ”bara lösa sig”. Situationer som mitt huvud målade upp som världsproblem för 6 månader sedan kommer jag knappt ihåg idag (kan du relatera?). Och med tanke på det, kan det så här i efterhand känns rätt onödigt att jag då mådde så dåligt över något som idag känns så banalt? Sen nej, vi kan ju inte helt kontrollera det som jag skrev ovan. Men vi kan försöka förhålla oss till det i bästa mån och ibland tänka ”Fuck it” och rycka lite på axlarna. Det har vi råd med.

Slutligen vill jag nämna att det finns studier där man tittat på hur känslor av lycka kan uppstå i samband med att vi löser problem, där resultatet visar att så är fallet. När vi lyckas lösa problem blir vi lyckliga. Men det är generellt inte resultatet vi blir lyckliga utav, utan själva lösningen. Som därför är ytterligare ett belägg för att vi inte ska vara passiva passagerare i vårt liv, och, vilket kan upplevas helt motsägelsefullt mot det jag nyss skrev ”Fuck it, gör ingenting”. Men, att inte göra något är också att göra något. Och långt ifrån alltid, men ibland, kan det vara det bästa. Där emellan behöver vi vara handlingskraftiga och faktiskt agera för att ta oss framåt. Det är den eviga balansen jag tjatar om som är så otroligt viktig.

Har du tänkt på hur ofta vi får höra ”du är si, du är så”, alternativt att vi själva säger ”jag är si, jag är så”. Ofta kommer detta från föreställningar som andra har om oss alternativt från händelser eller situationer som gör att vi själva placerat oss i fack/roller.

Bilden av oss själva är något som börjar formas redan från att vi är barn, men när vi föds så bara ”är” vi. Det finns ännu inget som färgat oss utan vi är då helt rena i vår essens. Med tiden kommer vi börja formas av föräldrar, kompisar, skola, olika händelser osv. Vi uppfostras från värdegrunder som finns i vår miljö och ofta tar denna uppfostran bas i andra människors principer, dåliga erfarenheter eller trauman. Tex om någon av dina föräldrar varit med om en tuff situation i livet vill de gärna skydda dig från att vara med om samma sak. De kan därför begränsa dig i deras uppfostran genom att skapa förbud eller sanningar som egentligen inte alls är relevanta för dig. Men det kan också handla om uppfattningar människor får/har utifrån sig själv som de sedan kopplar till dig. ”Du känslig (för att de själva har svårt att visa känslor), du är så rolig (för att de själva har svårt att bjuda på sig själva), vad snygg du är (för att de tycker att de är fula), du kan allt (de har låg självkänsla… ja ni börjar förstå konceptet), du är så lång, du har små bröst, du är högljudd, du är klumpig” eller ”Om du klär dig sådär kommer folk tro att du är en hora, äter du så där mycket blir du tjock, jobbar du inte hårt kommer du ingenstans i livet, lita inte på människor då blir du sårad, skaffa inte barn för tidigt, det är viktigt att ha en partner och gifta sig” osv. Successivt faller vi in i rollen som någon annan skapat åt oss. Har jag fått höra att jag är för känslig slutar jag kanske visa mina känslor för att bli omtyckt, har jag fått höra att mina kläder är för utmanande slutar klä mig som jag vill i rädsla att någon ska börja se på mig som en slampa.

Ett område där det är galet vanligt med roller, skam samt viljan att vara till lags och duga är när vi kommer till sex. Jag har själv jobbat väldigt medvetet med min sexualitet för att landa i vem jag är, vill och behöver. Men ofta stöter jag på människor som inte alls är förankrade. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket mer om det här för att det är viktigt och behövs, men är du intresserad finns massor av bra litteratur att läsa samt kurser.

Till viss del är detta formande oundvikligt. Som ung i livet kommer vi inte undan det. Bland annat så behöver vi dessa vuxna människor i kring oss för att överleva. Men så småningom blir vi själv vuxna och är inte längre beroende av att bli födda av någon annan, dock fortsätter vi ofta leva i förställningen som någon annan skapat om oss. Vi fortsätter vara till lags samt anpassa oss och på så vis kommer vi längre och längre ifrån vår sanna essens.

För att ta reda på vilka vi egentligen är behöver vi stanna upp och på något vis låta själen komma ikapp. Låta tomrummet förbli öppet för att ge oss själva en chans att läka ihop. Fortsätter vi fylla detta hål med våra egna samt andras föreställningar om vilka vi är förblir vi nickedockor åt det förflutna och andras historia. Det kan vara en ganska smärtsam process, att kapitulera inför det ovisa och lämna dörren till hjärtat vidöppen. Men här behöver vi finna tillit i att vi faktiskt ”är” något redan, att vi alltid varit något och att det finns kvar inom oss. Jag läste någonstans att det kan jämföras med en resa. Låt säga att du är på väg till London. När du står på flygplatsen har du koll på destinationen, du vet var du är på väg. Du kan ännu inte se målet men du vet att du till slut kommer komma dit. Lite så är det även att vandra på resan hem, in i själen och Jaget.

Så du kommer alltså högst troligt stöta på turbulens, stora vågor, dimma och snåriga stigar som upplevs skrämmande, men denna resa är inget du kan värja dig ifrån om du vill bli ”hel”. Visst kan du fortsätta vara en nickedocka, men priset du får betala är högt. I det valet avstår du från sann glädje, rotad tillit, trygghet och magi. Du väljer bort dig själv.

Som de flesta av er redan vet har jag och Los pappa valt att gå skilda vägar. I fallet jag står nu finns flera parametrar som gör det hela extra tufft. Dels har visioner och drömmar krossats, som de som ofta gör i skilsmässor, detta parallellt med att det finns barn med i bilden som även de bär på känslor som behöver hanteras. Jag försöker vara en god förebild genom att både inge hopp om framtiden samtidigt som jag visar mig sårbar och på så vis hoppas ge signaler om att sorg är en naturlig del av livet som vi alla upplever. Balansgången är dock svår tycker jag. Ofta önskar jag att någon bara kunde ge mig en manual samt en biljett till framtiden som på något vis kunde guida mig i om det jag gör är ”rätt” eller ”fel”. Det är tufft att vara människa och ännu svårare att vara förälder, minst sagt.

Sen det att en helt plötsligt ställs inför det faktum att jag från och med nu endast kommer få ta del av halva Los liv sliter hjärtat ur bröstet på mig. Och ja jag vet vad många säger ”se det som en möjlighet att boosta dig själv”, men på riktigt, vem fasen väljer det framför att vara med sitt barn? Men jag försöker ändå. Boosta mig själv. Det är bara så jävla svårt att göra det utan att känna skuld. Landar stundtals i en känsla att jag gör fel när jag ”roar” mig utan att hon är med. Såklart jättedumt! Jag vet ju att hon har det bra med sin pappa och att jag känner som jag gör inte kommer förändra något alls.

Men, varför är det så svårt med ”hej då”? Livet kommer inte med garantier, endast en sak vet vi med säkerhet och det är att vi alla en dag ska dö och med det kommer ett slut, ett avsked. Därför förvånas jag ibland över hur avslut i livet, även om det inte döden, som är så självklart är det jag upplever som svårast. Jag menar, alla går vi igenom dem på ett eller annat vis. Jag har såklart reflekterat en del kring detta och det finns ju naturligtvis tänkbara anledningar till varför det är som det är. En kan handla om anknytning, en annan lojalitet. Ibland har jag också tänkt att ”jag tjänar ett högre syfte” (den känns ju skönast ;)). Till exempel de gånger jag blivit kvar alltför länge på en arbetsplats jag inte trivts på för att jag inte känt mig ”redo” att gå, alternativt varit kvar för länge i en relation (kärlek eller vänskap) för att jag inte riktigt lyckats bryta. I båda fallen har jag lärt mig massor, men vill också inbilla mig att den andra parten fick ut något av mig. Så kanske är det inte bara jag som har saker att lära? Eller handlar det om att jag är lojal? Korkad? Finns ett skevt anknytningsmönster? Who knows… Troligtvis finns i iallafall en gnutta Jante i skiten också, suck!

Så separationer för mig har som sagt alltid varit svårt. Jag tycker att jag arbetat medvetet med detta nu i vuxen ålder genom terapi av olika former, meditationer och sorgebearbetningar osv, men trots det jag ställer mig just nu tveksam till om jag någonsin kommer komma till den punkten att känslomässiga avslut i olika former kommer gå mig lätt förbi.

Jag är hursom haver en person som gärna försöker se möjligheter med allt som livet levererar, så även i fallen gällande avslut och ”hej då”. Och kanske är det så att jag får just dessa utmaningar för att riktigt komma i kontakt med mina känslor så att de kan lyftas till ytan för att sedan läka. För ni vet ju hur det är, inte förrän saker blir besvärligt kan vi vara i det jobbiga och bearbeta det. Jag tror att det är omöjligt att hantera jobbiga saker i stunder när vi mår bra. Den känslomässiga kontakten som behövs går helt enkelt inte att få då.

Så jag försöker som alltid landa i tacksamhet, som är min väg hem till hjärtat och glädje varje gång. Jag tackar livet för att jag får vara en del av alltet. Tackar människor runt omkring mig som speglar mig. Tackar situationer som får mig att reflektera. Bortanför ”hej då” och eventuellt sorg finns alltid ett skifte. Något nytt kommer födas och i den transformationen växer nya tider och möjligheter fram. Så även om ”hej då” är aningen besvärligt pirrar det också nyfiket på vad som komma skall. När ett kapitel avslutats och bladet är tomt kan jag vara med och styra hur resten av livets bok ska te sig. Och en sak är då säker, där ska finnas mycket glädje.

Namaste!

Det var inte alls längesedan jag pratade med en nära vän som också är yogini om ”tro”. Därefter började jag prata en man under Los fotbollsträning där ämnet också delvis handlade om ”tro”. Och ni vet hur det är, det som kommer till oss är ofta det vi behöver begrunda.

Jag har själv vigt tid för reflektion kring min egen tro eftersom jag ganska ofta i mina flöden på tex sociala medier ser hur människor postar saker som kan handla om Gud, yogans filosofi, Buddha, månen och stjärnor, Jaget osv. Så vad tror jag på?

Även jag gör ofta ceremonier kring full och nymåne. Jag sätter intentioner, släpper taget om sådant jag känner att jag behöver lämna, laddar mina kristaller samt landar i yoga och meditation som känns rätt för tillfället. Förutom det spenderar jag tid i vårt Buddhistiska tempel för timmar i Vipassana, jag pratar ofta om Universum, lever i månt och mycket efter den Ayurvediska läkekonsten som bland annat tar hänsyn till doshor, kost samt naturen. Vidare vill jag mena att jag lever relativt yogiskt överlag med min dagliga praktik som innefattar såväl asanas som ett förankrat medvetet tänk som sträcker sig över hela dagen i det mesta jag gör. Jag försöker alltså inte bara vara en god människa mot mig och andra utan tar mig ständigt tillbaka till mitt center även i mina tankar samt själ.

Men att göra är en sak, att faktiskt också ”tro” är något helt annat vill jag mena. Min teori är att ganska många människor utövar yoga, gör ceremonier osv utan att för den delen egentligen vara helt förankrad i ”tro”. Många kanske pratar om tex Universum som en högre kraft men tror de faktiskt på det? Tror de att dom intentioner de sänder ut vid full och nymåne faktiskt kommer göra skillnad? Äter dessa människor enligt rekommendationer efter dosha för att de på riktigt tror att det gör skillnad, eller görs allt detta för att en har ”hört” att det ska vara bra? Alternativt någon annan anledning.

För mig har ”tro” blivit allt viktigare med åren. Den finns med mig som något fundamentalt jag alltid bär med mig. Jag lever inte alltid ”by the book” (vad det nu är…), långt ifrån. Men alltid när jag stöter på motstånd i livet så landar jag tryggt i min praktik och tro. Jag vet nu att det är enda vägen hem för mig. Det finns inte längre någon annan människa som kan ”rädda” mig, utan tron på något större än mig själv, meditation, rätt kost och en harmoni med naturen är det som läker varje gång. Universum.

När det kommer till min tro har jag behövt utforska och testa mig fram. Jag menar att du kan inte läsa dig till att bli en grundad Yogi eller meditatör. Du kan inte heller bara läsa om Ayurveda eller Buddhas lära för att förstå vad det handlar om på djupet. Du måste praktisera och i takt med att praktiken pågår föds olika sanningar, dina sanningar. Och detta är något som tar tid. Inte veckor eller månader utan år, och det gäller att ha tålamod för vidare att lära sig älska resan i med och motgång. Landa i acceptans och tålamod. Personligen inser jag att ju mer jag lära mig ju mer okunnig och ödmjuk blir jag, men det rubbar inte min tro, den snarare förstärks.

Så nog tror jag, absolut! Jag tror på något större än mig, och jag vet att med min tro är jag alltid hållen.

Vad innebär ”tro” för dig? Skriv gärna en kommentar om du vill ❤

Jag är en sökare och alltid varit det. Jag nöjer mig sällan utan suktar ofta efter mer. Det finns liksom en konstant nyfikenhet på livet och vad som komma skall, samt en längtan efter äventyr genom resor, nya möten eller den där extra magin i vardagen.

Senaste tiden har jag försökt göra mig mer medveten om vem jag är och vad jag delar med andra människor. Jag gör detta ganska mycket av egoistiska skäl, även om det såklart i förlängningen även påverkar mina medmänniskor. Men den egentliga anledningen handlar om att vi attraherar det vi sänder ut. Så alltså, vill jag ha spänning, magi, kärlek, glädje och passion är det också det jag behöver dela.

Länge höll jag tillbaka med mina energier och mitt sätt att vara. Jag fick ofta höra att jag var ”för mycket”. Och jag fattar, självklart blir det obekvämt för en del när en person kliver in i ett rum och både hörs och syns. Skrattar högt och hjärtligt, gestikulerar med hela kroppen när hon pratar vidare kanske till och med bjuder på en kram eller komplimang. Idag har jag iallafall slutat med det, alltså be om ursäkt för vem jag är. Jag älskar livet och att leva, lätta som tunga dagar. Och jag vill ha människor omkring mig som är precis som jag. Därför gör det mig inte så mycket om människor som inte pallar med mig väljer bort mig. Jag har hellre en liten men genuin tribe, än en hel jävla flock människor som vill att jag kör ett spel för gallerian.

Jag accepterar vem jag är och jag har lärt mig att älska mig själv, och jag tror tamme tusan att jag har mycket mina barn att tacka för det, samt alla barn och unga som jag mött genom mitt arbete som pedagog. Barn är så avskalade, härvarande och ärliga på ett sätt som ofta tycks gå förlorad i takt med att vi växer upp och blir vuxna. Min upplevelse är att vuxna tenderar att lägga den mesta av sin tid på att grubbla det förflutna eller planera framtiden istället för att vara i nuet. Jag antar att det är något som följs av ett ökat ansvar, men jag hävdar ändå att många skulle behöva ha fler stunder under en dag då vi checkar in under lite ”live” tid. Med det menar jag att vi borde försöka lyssna lite bättre på både oss själva och andra, uppmärksamma dofter och intryck, ta det där extra djupa andetaget, låta sig ryckas med till bra musik, njuta av god mat.. Känna livet i sig.

Fick frågan ”Hur vet man vad man vill i livet” av en vän härom dagen. Naturligtvis finns det inga självklara svar på den frågan, personligen förändras det hela tiden för mig. Sen finns det basala saker som aldrig ändras. Jag vill känna trygghet, ha ett liv fyllt med vänner och familj, uppleva glädje samt få några skopor av äventyr här och där. Målet är att jag ska kunna ligga på min dödsbädd en dag och finna frid i de val jag gjort under min resa på jorden. Förhoppningsvis kommer jag känna att jag ”levt” mitt liv och inte bara åkt med som en passagerare.

Jag tycker mig ständigt höra hur människor pratar om vikten av att leva autentiskt, men vad betyder det egentligen?

Kanske är det mer självklart för andra än vad det är för mig. För jag kan ärligt erkänna, att stå i livet med Jaget blottat är bland det svåraste jag vet. Jag tycks liksom ständigt kastas mellan ”nu har jag koll” till ”vad fan sysslar jag med”. Det är som en bergochdalbana i en rasande fart som erbjuder både fjärilar i magen och illamående. Och trots det, står jag alltid först i kön till denna helt galna karusell som kallas livet.

Ibland undrar jag om det är alla mina ”vill” som ställer till det. Men vem vore jag utan dem? Sedan parallellt med alla ”vill” finns också rädslor, obearbetade saker samt sidor som jag inte riktigt vill förlika mig med, som även de ibland ställer sig i vägen för att jag ska kunna vara/leva helt autentiskt.

I förra veckan iallafall hade jag ett samtal med en av mina elever som berättade hur hen hade blivit utsatt för hemsk situation. Jag frågade eleven om hen hade någon som hen kunde prata med om saken, typ en kurator eller psykolog och lyfte i samma anda hur viktigt det är att få hjälp och stöttning med att bearbeta trauman, rädslor och sorger. Jag såg på eleven att jag inte riktigt nådde fram, jag hade liksom inget bra argument för att förankra mitt uttalande utan hörde själv hur jag mest lät som en vuxen som sa det som förväntas sägas. Så vad hände? Jo mot slutet av samtalet samlade jag mig, rev jag ner några av mina egna murar, tog bas i mitt egna förflutna och delade det med eleven. Och nu hände det något… I eleven, vårt samtal och i vår relation.

Jag är ett av många barn som vuxit upp utan biologisk pappa. Anledningen till det är att min pappa försökte skjuta mig när jag var liten. Fattar att du troligtvis tänker något i stil med ”herre gud” när du läser det här. Helt rimligt! Och även jag har nu i vuxen ålder börjat förstå innebörden av händelsen, men som ung gjorde jag så som många andra gör, ställde mig helt utanför situationen och känslorna. Det var enklast så av många anledningar. Det i sin tur gjorde att jag som ung inte hade några problem med att berätta om händelsen, men, ju äldre jag blev kändes det som om att detta inte var något jag ville skulle vara en del av mig. Det matchade inte min självbild. Jag ville bli sedd som en stark, glad och framgångsrik kvinna. Och hur skulle jag kunna vara det med detta ”fläckiga” förflutna? Jag var livrädd för att bli identifierad som en person med trassel eller trauman. Skada och vingklippt.

Så det har tagit tid att acceptera, att förlika mig med att allt som funnits i mitt liv är en del av den jag är och har blivit. Och nej, jag tänker inte dra klyschan att jag är glad för allt som hänt för att det har gjort mig till den jag är, för det vore lögn. Jag hade så gärna plockat bort dessa delarna från mitt livspuzzel. Dock känner jag inte längre någon skam över det faktum att verkligheten är som den är, och att dölja eller förneka blir för mig att inte leva autentiskt.

Jag vet inte i skrivande stund om det gjorde någon nytta för eleven att jag delade min historia. Delade hur viktigt det varit för mig att ha någon att prata med för att bearbeta, acceptera och landa. Men jag vill tro det. I alla fall törs jag säga med säkerhet att det inte skadade eleven. Självklart finns det en risk att min roll som lärare fick sig en törn, men där behöver också jag ställa mig frågan ”vad vill jag lära ut”? Kursplanen till punkt och pricka? Eller kanske det, men också en gnutta livskunskap.

Livet är långt ifrån alla dessa glada bilder och filmer vi ständigt proppas med från sociala medier. Och jag säger inte att det är fel att sprida glädje, men mellan varven känner i alla fall jag att det grundar på ett skönt vis när vi också kan visa oss sårbara. För sådana är vi. Mänskliga. Ett köttpaket fyllt av känslor. Jag har idag också kommit så pass långt på min resa att jag är redo att visa mina skuggsidor. Dela dem och synliggöra mina gropar längs vägen. Dels för att det för mig är att leva autentiskt, ärligt, men också för att om jag kan göra någon annan människas livsresa något lättare genom att delge min, så känns det fint att göra det.

Jag har inget jag vill bevisa, iallafall inte för er. Däremot behöver jag fortsätta utmana mig själv för att utvecklas, ett ord som jag egentligen inte tycker så mycket om, utvecklas. Så knäpp egentligen. Det liksom klingar lite att vi inte duger från början. Jag gillar process bättre. Det symboliserar mer ett ständigt flöde åt alla håll. Sen tänker jag ibland att mitt liv och mina utmaningar är något jag valt, faktiskt redan innan jag klev ner i den här kroppen. Likt en bestämd plan med ett kontrakt tog jag mig an den här resan i vetskap om vilka hinder jag skulle stöta på, och jag kommer hantera dem. Allt är precis som det ska och blir som det är tänkt, utan att jag för den delen ställer mig passiv för alla val och möjligheter som erbjuds mig. Jag är kraftfull och styr den här skutan. Men jag är också hållen av en universell plan för mitt liv. I det finner jag ro.

Så då åter till frågan. Vad handlar det om att leva autentiskt? Vi kan väl konstatera att det är en stor fråga att behandla och som inte har några direkta svar. Och troligtvis är det upp till varje individ att själv avgöra huruvida denne gör det, eller ens vill det. Kortfattat innebär det för mig att leva i sanning. En sanning som såklart inte behöver delas med alla, men är vi inte villiga att se på den själva tror jag att mycket av livet går förlorat. Att det blir som att åka på autobahn med skygglappar på.

Har du missat att jag nu är mer aktiv med min konst? Och vill du kanske inte fortsätta göra det? Då rekommenderar jag att du börjar följa mitt Instagramkonto emeliesteenlonnberg_art. Där ser du bilder på mina verk samt var du kan hitta aktuella utställningar.

Just nu ställer jag ut på Galleri M i Karlstad. Vernissage i morgon sedan håller utställningen öppet till 29 oktober.

Varmt välkommen!