Har du någonsin känt dig berusad av livet? Snudd på kär och galen? Där är jag nu…

Livets strömmar tar en i en väldig fart genom bäckar och stora hav. På vägen slås du mot stenar och naggas mot botten men väl uppe när du känner solens strålar värma kan en känsla av fullständig magi inträffa. Konsten att njuta av resan har sitt recept i att kunna stanna i kroppen de gånger då det stormar som mest, att ta tillfället i akt och verkligen se och känna på situationen. Var är jag? Varför är jag här? Hur känns det i kroppen? Vart är jag på väg? osv. Därifrån kan du lära dig att rida på de stora vågorna som annars kanske skulle dragit ner dig i det djupa mörkret där det blir svårt att andas och känna liv.

Vi har alla vår väg som vi ska gå, och kanske är det just idag som du ska vakna upp och omfamna din väg istället för att hela tiden sträva åt ett annat håll. I samma stund som du slutar slå på dig själv och faktiskt på riktigt lyssnar in kroppen kommer du förstå att allt har sin mening. Du är perfekt till och med i de stunder då du med skam känner att valen du gjort lett dig på villovägar. Du är också perfekt när du med din charm och styrka lyser upp tillvaron så mycket att du får andra människor att sugas med i din glans.

I det lilla växer det stora och i det stora föds nya små mirakel. Allt är beroende av varandra. I cirklar vävs allt samman till en melodi som för din själ är den ljuvaste av alla. Dansa, sjung och njut.

Livets resa är fantastisk!

Jag får ofta frågan om hur jag orkar vara så driven och varför jag lägger så mycket tid på mitt arbete. Svaret för mig ryms i ett ord, ”tacksamhet”.

En elev reser bort med sin familj på semester , väl hemma igen möts jag av en pojke med ett leende på läpparna och tindrande ögon. När han berättar för mig hur han yogat varje dag med sin mamma och kusin under sin vecka utomlands känner jag hur hela jag fylls av tacksamhet. En värme strömmar genom hela kroppen medans han ivrigt fortsätter att berätta om de olika positionerna och hur bra han har mått under sin resa.

Bilden ovan visar hur han, hans mamma och hans femåriga kusin deltar under en yogaklass. Tänk att denna pojke med med min vägledning och sin övertygelse lyckats fånga, inte bara hans mamma utan också ännu ett barn, att under sju dagar utföra  yoga. Fantastiskt!

Detta är min uppgift. Jag har givits förmågan att vägleda och inspirera, jag förstår det, och jag tar ansvar för det.

I flera månader har jag nu jobbat med metodiken ”Balans för alla” i skolan. Självklart möter jag ibland motstånd som grundar sig i rädsla och okunskap, men i det stora hela har arbetet från start blomstrat i sin prakt.

I denna strävan efter att skapa en balans för elever, lärare och föräldrar har så mycket utveckling skett. Spännande möten som gett processen en vacker glans, kunskaper har befästs och många nya dörrar har öppnats. Dagligen lär och möts jag av något nytt, som är för mig att omfamna med ett ja eller medvetet säga nej. Att vara i nuet är en konst som för dagens människa inte är helt lätt att bemästra. Ändå har min insikt landat i att det är vad som krävs för att kunna vara i ett sant och själsligt flow.

Mitt arbete är av största vikt för mig då det fyller funktioner på så många plan. Jag har äntligen börjat inse hur jag ska verka och vad som är mitt mission. Känslan är befriande när också förståelsen nu finns i att vägen dit inte alltid är enkelspårig eller lätt. Med med tacksamhet i hjärtat hittar jag rätt.

Hur kan vi skapa balans i skolan?

Hur mår våra barn idag egentligen? Vilken plats får de i vårt samhälle? Hur ser deras skolsituation ut? Vilka redskap ger vi våra barn för att hantera livet? Vad kan du göra?

Faktum är att den psykiska ohälsan fortsätter att öka, såväl i samhälle som i skolan. Ett annat faktum är att resurserna är för få för att hantera detta växande problem, eller kanske borde man snarare säga, att verktygen är för få. Så vad kan vi då göra, vi som arbetar med barn dagligen, för att förhindra spridningen av stress, oro, ångest och depressioner?

I skolans läroplan kan vi läsa om lärarnas och skolans uppdrag. Där står bland annat att omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Att skolan ska gestalta och förmedla alla människors lika värde. Det står också att skolan ska förbereda eleverna för att leva och verka i samhället. Vidare främja elevernas harmoniska utveckling samt låta dem uppleva olika känslor och stämningar.

Det vilar ett stort ansvar på lärarnas axlar.

Samhället idag går så fort att tid inte ges att blicka inåt för fundera över jaget. Detta jag som är grunden till välbefinnande, utveckling och balans. Strävan och kraven på att prestera i skola, idrott och bland vänner ger ingen tid för stillhet och reflektion som är så viktigt för vårt mående och utveckling. Fler och fler barn söker sig till kuratorer på grund av stress, oro och ångest detta samtidigt som de bland annat utbildas om vikten av hållbar utveckling, alltså människans liv på jorden med begränsade resurser.

Människans liv på jorden med begränsade resurser, dagens sanning. En annan sanning är att människan idag är en del av denna begränsade resurs. På grund av hur vi mår kan vi inte utnyttja vår potentiella fulla kraft. Massor med energi går dagligen åt till att försöka balanser och reparera vårt mående. Frågan är bara, vet vi egentligen hur vi ska göra för att balansera och reparera detta? Har vi verktygen?

En stor mängd av alla människor på jorden lever på konstgjord andning, vi utnyttjar alltså inte hela lungans kapacitet. Andningen avspeglar ofta de känslor du bär på för stunden, är du till exempel stressad andas du långt upp i bröstkorgen. Därmed begränsar vi det som för oss är livsviktigt, utan syre överlever nämligen inte kroppen. Andningen skulle kunna fungera som en liten ”vakt” som berättar för dig när det är dags att dra ner på tempot, byta riktning i livet eller bara stanna upp för en stunds reflektion. Den skulle kunna fungera så, men först måste vi lära oss hur.

Det finns olika väga att träna sin kroppsmedvetenhet. Yoga är en av dessa metoder.

Genom att träna sin kroppsmedvetenhet med yoga kan man dämpa upprörda känslor och eliminera oro. Den dämpar också stress och frigör energi som i sin tur skapar kraft. Eftersom den inte innehåller några tävlingsmoment eller krav på prestation stärker den självkänslan. Yoga förbättrar också det mentala fokuset, detta då den balanserar överskottsenergi. Som ett resultat av yoga kan sömnen bli bättre och därför bland annat öka både kreativitet och livsglädje.

Yogan tränar också sinnet, koordination samt koncentration. Därför faller det sig väldigt naturligt att efter varje yogaklass ge kropp och själ en stunds vila. I stillheten tränar vi våran hjärna som även det ökar vår koncentrationsförmåga. Vi tränar då också vårat medvetande att inte reagera automatiskt och låter andningen komma naturligt ner i magen.

Ett annat verktyg som vi kan använda oss av i skolan för en gynnsam utveckling är beröring. Att låta eleverna massera varandra hjälper dem att bli lyhörda på sina medmänniskor samt utveckla empati. Vi stärker också gemenskapen och ökar känslan av lycka. Det finns nämligen få saker som gör en människa lyckligare än förmågan att kunna ge. Vi ökar också förståelsen för andra människor och oss själva i samma takt som medkänslan för andra människor växer.

Vi bör också medvetengöra vårt så viktiga arbete kring värdegrunden. Ge barnen tid att tala från hjärtat samt utrymme att få uttrycka sig och tänka. Förstå också varför vi gör detta. Synliggör för eleverna olika känslor och klä sedan dessa med bilder som för eleverna blir värdefulla att använda. Ge dem tid för reflektion och förmågan att skapa distans till sina känslor, att se på dem från ett annat perspektiv. Vi är alla unika och viktiga, skapa denna förståelse i eleverna.

Genom att hela sig själv kan vi hela naturen, så jobbar vi mot en hållbar utveckling och förbättrade relationer.

Är du deprimerad, depressed? Upplever du dig orkeslös, nedstämd, har ångest, gråter och kanske rent av känner dig helt värdelös? Gör du precis som många andra, kämpar i mot och flyr när dessa känslor smyger på? Sluta med det.

I större delen av mitt liv har jag i panik flytt från känslor som ångest, smärta, nedstämdhet och sorg. Ordet deprimerad har klingat dåligt i mina öron då det varit förknippat med känslotillstånd som gjort mig rädd. Och det är väl klart att jag har varit rädd, faktum är att jag till och med varit livrädd. Ingen har någonsin berättat för mig hur jag ska hantera dessa känslor. Inte heller har jag givits förståelsen till uppkomsten av känslorna.

På senare år har jag börjat se på depressioner på att annat sätt. Tänk om uppkomsten av depressioner är ett resultat av att vi inte lyssnar till våra kroppar och själar. Tänk om kroppen låter dig bli deprimerad, depressed, för att få dig att stanna upp. Egentligen kanske den bara redan i tidigt stadium försökt uttrycka att du behöver deep rest. Ja precis, en djup vila.

Min tro är att kroppen ganska tidigt börjar signalera på olika vis när det är dags att dra ner på tempot, byta riktning i livet eller kanske bara stanna upp och reflektera. Av olika orsaker så hör vi inte dessa signaler eller kanske rent av struntar i att lyssna på dem. Detta i sin tur innebär att kroppen måste börja tala ännu högre med oss, men eftersom vi inte lyssnar då heller slår den till slut på alla varningssignaler och försätter oss i ett tillstånd som vi benämner depression.

Depressionen innehåller en rad olika känslor, som vi förövrigt inte är så intresserade av att ta reda på hur det varken ser ut eller egentligen känns. Inte heller vill vi veta var exakt i kroppen de befinner sig. Vi är liksom ”nöjda” med att vara deprimerade. Vi vet ju trots allt att det troligtvis snart går över. Fast, dessa depressioner är oftast återkommande, och den bakomliggande historien har nästintill alltid samma tema. Med det menar jag att vi upprepar mönster om och om igen, och trots att vi gör detta om och om igen och resultatet blir lika varje gång så fortsätter vi. Även fast vi är livrädda för att må dåligt. Vi verkar sakna redskapen för att bryta mönstren.

Så, tänk om vi skulle börja se på dessa känslor med andra ögon. Tänk om vi skulle omfamna hela känslostormen och istället för att fly ifrån den möta upp den och börja iaktta den från andra perspektiv. Tänk om vi skulle till en början skaffa oss insikten av att detta är kroppens sätt att stoppa oss när vi är på fel väg, och kanske till och med tacka den för det. Förstå att vi inte är programmerade maskiner som kan köra på utan bränsle och själ hur länge som helst. Vidare kanske vi då så småningom skulle få förmågan att sluta värdera dessa känslor som något dåligt och istället iaktta dem och börja fundera över hur dessa känslor faktiskt ser ut och varför de för tillfället äger en plats i vår kropp. Titta sedan på var i kroppen de befinner sig, över hur stort område, är den varm eller kall, vibrerar eller pulserar den osv. Faktum är att så snart du börja titta på alla dessa känslor utifrån, utan att värdera dem, så kommer de inom kort att upphöra. De tappar sin effekt. Det kan hända att de tillfälligt kommer tillbaka, men nu har du redskapen för att hantera dem.

Min tro är att vi alla har ett särskilt uppdrag med våra liv. Under livets gång försöker vi ta reda på vad som är just vårt uppdrag. Det gör vi genom att testa olika vägar, men vi får också insikter och vägledning från livets alla möten. När vi är på rätt spår upplevs saker och ting lätt, men när vi är på villovägar möter vi motstånd. Är vi för länge ute på dessa villovägar och vägrar inse faktum börjar kroppen till slut signalera att något är fel. Lyssnar vi inåt och har kontakt med själen hittar du snart nya vägar, gör du däremot inte det kommer kroppen försätta dig i en situation som tvingar dig att stanna upp. Du blir deprimerad.

Andra tillfällen då vi kan komma i kontakt med dessa förnimmelser är när vi mediterar eller yogar. Genom att yoga och meditera hjälper du till att lyfta gamla blockader i kroppen som även de till en början kan upplevas smärtsamma. Men det är egentligen ingen större skillnad på hur du ska ta hand om dem. Hur de än uppstår och var de än kommer i från, välkomna dem. Var glad för att du äntligen kan ”se” dessa känslor och faktiskt göra något åt dem. Konstatera att dom är där och acceptera dem.

Vill du undvika dessa riktigt djupa depressioner tror jag att du måste ge dig själv vila mellan varven. Tillåt dig själv att stanna upp ibland och göra ingenting. Det finns en anledning till att vi människor behöver sömn och vila och det är bland annat för att det är då vi integrerar alla lärdomar med systemet, i vår kropp och själ. I vilan sker utvecklingen. Den utvecklingen du behöver för att förstå meningen med ditt liv. Så småningom vill jag tro att alla känslor kommer sammanvävas till en enda ström av härligt flöde. Då värderar du inte längre, du tar livet med ro och brukar genom att vara ditt potentiella fulla jag.

Har du svårt att komma ner i varv och hitta denna vila och ro rekommenderar jag varmt yogan eller meditation. Ta hjälp av en duktig yogalärare som kan skapa en klass lämplig för dig eller gå till en yogastudio där du kan bli guidad. Ta sedan tid efter varje yogaklass att vila i shavasana. Jag rekommenderar också att du vid flera tillfällen under dagen bara tar någon minut här och där och skannar av kroppen. Titta på vilka förnimmelser som finns där just då. Bekanta dig med din kropp och försök hitta ett fint samarbete, ni ska ju ändå jobba ihop hela livet.

Kärleken är fantastisk, underbar, strålande, magisk och ett rent helvete. Jag törs nästan påstå att 90 % av min bekantskapskrets har någon form av kärleksproblem, eller ska jag kalla det kärlekssjukdom. Det kan vara i form av förlorad kärlek, obesvarad kärlek eller trasig kärlek i en pågående relation. Vi lägger timmar på att diskutera detta ämne i syfte att lösa problemen, tror vi.

Jag läste någonstans att det vi förälskar oss i hos en annan person är de sidor som speglar våra egna, och som vi upplever det, positiva sidor. Alltså, älskar du att äventyra och sedan möter en annan person som också gör det upplever du detta som något bra. Eller om du är väldigt aktiv dras du gärna till andra människor som är aktiva och ser just detta som en god egenskap. Vi är nog alla bekanta med uttrycket ”lika barn leka bäst”. I andra fall kan det vara så att du kanske möter en person med en egenskap som du gärna skulle vilja utveckla i dig själv och då upplever du även detta som positivt.

Ibland resulterar detta möte i någon form av relation, kärlek eller vänskap. Vi älskar varandra och har det fantastiskt ända tills denna person börjar spegla dina dåliga sidor. För likväl som en människa kan spegla dina goda sidor kan den även spegla, alternativt framkalla, de dåliga. Och det i sin tur är inte alls lika önskvärt. Vi irriterar oss på detta och istället för att titta på dessa negativa känslor och hitta roten väljer vi att lägga problemet utanför oss och på så vis fly. ”Jag tycker han är jobbig…”, ”vilken idiot som gjorde…”, ”hon gör ingenting…” osv, och i många fall blir detta slutet på relationen.

Så varför gör vi på det här viset, vill inte alla utvecklas, läka och må bra? Min teori är att vi inte har tid att ta itu med dessa blockeringar. Samhället idag går så fort att detta något tidskrävande arbete inte får plats. Vidare tror jag att detta skrämmer oss då det kan upplevas mycket smärtsamt. En annan synvinkel är att vi inte har redskapen, vi vet inte hur vi ska gå tillväga. Vi har alltså varken tid, kunskap eller mod för att göra denna resa av fri vilja, oftast.

Trots det jag skrev ovan tycks det finnas en enorm längtan efter kärlek, eller iallafall kärleksruset. Vi vill ha kicken av en nyförälskelse men inte det minsta av problem. Vi uttrycker att vi vill ha ett förhållande, men är det egentligen det vi vill? Jag kan likna detta med relationen många har till alkohol. Vi längtar efter det där vinet som vi menar är så himla gott, detta trots att vi knappt känner smaken efter 2-3 glas. Men bakfyllan som blir en följd av denna handling är inget vi så gärna omfamnar. Då är frågan, vill vi ha vinet eller ruset? Vidare, vill vi ha relationen med allt som det innebär, eller bara kärleksruset?

Båda dessa rus kan fungera som en verklighetsflykt som får oss att må väldigt bra så länge ruset pågår, därför gör vi vad vi kan för att upprätthålla det. Problemet är bara att sättet vi missbrukar kärlek på får likväl som missbruk av alkohol konsekvenser. Konsekvenserna är det som jag tidigare nämnde förlorad kärlek, obesvarad kärlek eller trasig kärlek. Detta på grund av att vi inte vågar, kan eller hinner vända blicken inåt och läka tidigare sår. Dessa tidigare sår hindrar oss från att uppleva kärleken i sin renaste form då negativa tankebanor stör. Helt omedvetet håller vi på att förvandla det vackraste vi har till vår största fiende då inget, enligt mig, är starkare än kärleken. Detta monster som vi skapar och som vi ständigt föder sprider sig som en sjukdom igenkänd som ångest, smärta och oro. Spridningen kommer gå snabbt och okontrollerat om vi inte stannar upp och börjar ta ansvar för våra egna känslor.

Min medicin och ett av mina bästa recept för att bli fri är yoga. Yogan hjälper oss att lösa upp blockader som finns lagrade i vårt system. Den lyfter känslor till ytan och lösgör minnen. Du behöver inte vara expert på yoga för att få denna effekt, men du måste yoga. Ta gärna en liten stund varje dag. Börja morgonen med några solhälsningar, det tar inte lång tid men fungerar så välgörande. Yogan hjälper oss att hantera det förflutna så vi kan vara mer i nuet och fungera som vårt bästa kärleksfulla jag.

Är du redo för att bli ditt bästa jag? Låt inte kärleken bli vår tids nya folksjukdom.

❤

För en tid sedan åkte jag i väg på min första Vipassana meditation. Att leva i ädel tystnad under en längre period var både nyttigt och utvecklande. Jag gav mig själv både tid, utrymme och framför allt tystnaden som behövs för att verkligen lösa upp blockader jag burit med mig sedan barnsben. Jag hade innan meditationen sysslat med annan form av meditation och yogan hade varit ett redskap sedan flera år, så det vipassana gav mig var framförallt ett nytt förhållningssätt. Här och nu.

Jag har aldrig sett på mig själv som någon särskilt girig typ men under denna tystnad förstod jag vilket grepp egot hade om mig. ”Vill ha, vill ha, vill ha” var ständigt återkommande fraser. Jag vill resa, jag vill ditten, jag vill datten. Genom denna meditation och tystnad synliggjordes dessa begär men också alla motviljor. ”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte”. Alltför ofta pågick en kamp om att försöka mätta onödiga behov som i det stora hela uppstått pågrund av rädslor. Jag och till viss del samhället hade puttat mig i en riktning där grundkonceptet gick ut på att inte vara nöjd utan att hela tiden sträva efter mer eller fly.

Väl hemma hade många tankebanor sats i snurr. Vem är jag, egentligen? Och istället för att tänka ”jag vill” eller ”jag vill inte” började jag smått fundera över ”vad kan jag ge”.

När jag reser genom landet och håller kurser/utbildningar/klasser möts jag nästan alltid av sinnesstämningar som tidigare även vart en stor del av mig. Alltså människor som uttrycker sina begär om ”vill ha” eller sin motvilja ”vill inte ha”. När jag då ställer dem frågan om vad de istället kan ge ser de frågande på mig. Vad kan jag ge? Nja, säger de, hur tänker du? Jo, svarar jag. Vad kan du ge dig själv eller någon annan idag? Varpå tystnaden talar. Spontant dyker tanken på att ge materiella saker upp i våra huvuden. Pengar, kläder eller andra saker. Men det jag syftar till kostar inte pengar.

Jag uppmanar alla mina elever att fundera över vad de kan ge till sig själva. Vidare guidar jag dem att möta varje känsla som kommer med kärlek och respekt. Låt yogan bli ett redskap, en länk, som förmedlar dessa gåvor. När motviljan uppstår, titta på känslan, hur ser den ut, var befinner den sig och fundera sedan över vad du kan ge istället för vad du vill ha eller fly. Kan du ge tid, tålamod eller acceptans. Andas.

Vi bör också fundera över vad vi kan ge till våra medmänniskor eller andra liv.

Denna morgon fick jag ge. Jag gav kärlek, värme och tillit under en ledd yogaklass. I utbyte fick jag kärlek, värme och tillit. Så enkelt, så ärligt och utan begär.

Så när du vaknar i morgon, ställ dig då frågan. Vad kan jag ge?

Här är jag. Yogini, älskare, vän, mamma, lärare, musiker, sökare,  dansare och skapare. En livskonstnär med drömmar och mål, en eldsjäl med viljan att förändra och utveckla.

Livets resa, vilken gåva. Ändå tycks det ha tagit mig närmare 30 år för att inse det. I hela mitt liv har jag fångats av äventyr och kastat mig själv utför stup utan fallskärm. Med enkel biljett har jag färdats genom dalar och över vidsträckta oceaner i sökandet efter kontakten med mitt inre jag. Nu har jag hittat hem.

För några år sedan tvingades jag stanna upp. Livet satte hårt mot hårt och krävde upprättelse. Det fanns inte längre någonstans att fly utan jag tvingades vända blicken inåt för att påbörja resan till kontakten med min själ. Alla tidigare äventyr bleknar i gemförelse med den färd som jag gjort de senaste åren och den finns få kärlekar som kan mätas med den passion jag nu får uppleva. Mina känslor liksom leker tafatt och möten uppstår där sorg och lycka kan omfamna varandra och sluta fred. Jag är.

För första gången i mitt liv har jag kontakt med mitt inre barn som under 30 års tid utvecklats till en kvinna, och förälder. Jag är, vi är en familj med hörn i världens många länder som givits till mig som en gåva från mina resor. Vi är vänner som knyter band vävda av kärlek så starka att avstånden i mellan oss saknar betydelse. Tillsammans lär vi och utvecklas. Jag, mina bröder och systrar. Vi är världens föräldrar och barn som tar ansvar och omfamnar det stora i viljan av att se och leva. Trygghet.

Musiken fungerar som bokmärken i mitt livs bok. Melodislingor som spelas om och om igen för att jag alltid ska minnas. Till musiken har jag dansat mig genom livet samtidigt som jag  klätt känslor i skapandet med färg och form. I mötet med yogan kunde jag resa ännu en dimension och gavs förmågan att kunna älska på ett djupare plan. Tacksam.

Att se tillbaka och samtidigt lekfullt balansera på de byggstenar som idag är min grund får mig att inse att ingenting är omöjligt. Trots att livet många gånger mött mig med vad som i känslan upplevs som orättvisor finns det alltid ett val och en väg att gå. Jag har under många år levt mer eller mindre som ensamstående mamma och ändå lyckats nå mina mål och drömmar. Vi har tagit oss dit tillsammans jag och mina barn. Idag är jag ridlärare, lärare för grundskolans tidigare år och yogalärare. Jag får varje dag vägleda och i mötet med andra människor växa som individ. Medvetna val.

Våga tro på dig själv och var inte rädd för att vara du. Ge till andra av dina förmågor som är unika just för dig, dom behövs och är värdefulla. Våga drömma och gör dina drömmar till verklighet. Dom har skapats i dig för att du äger kraften att göra dom till verklighet. Lev.